Johan's blog

Ja, så var det dags att återvända igen, och det börjar som vanligt med att jag är sen till Arlanda. Min kollega Nisse som skall med igen, väntar otåligt, och ringer när jag är på väg ut. Jag har sovit i hela 2 timmar och är i toppform.

När vi checkat in och står i gaten, ser vi att flighten till Paris är försenad en halvtimme. Det är en aning oroväckande, eftersom vi har exakt 40 minuter till anslutningsflighten i Paris. Som naturligtvis är den enda till Saudi från Paris. Det visar sig att alla flighter till Paris är försenade på grund av att flygledarna där strejkar som vanligt. Jag känner en lätt irritation som jag ventilerar med Air France-personalen i ordalag som: “förbannade tomatkastande bondkollegor i flygledartornet” och “ni kan visst varken göra SIM-kort eller flyga”. Slutligen lovar de att vi skall kunna bli omdirigerade via en annan flight vid behov och vi lyfter så småningom mot Paris.

Väl framme i Paris har vi precis 5 minuter till take-off för vår flight till Riyadh, och den är i andra ändan av flygplatsen. Självklart finns ingen transfer, så vi får springa som gaseller (med handbagage) över hela Charles de Gaulle, och när vi slutligen kommer fram till andra terminalen ser jag den fantastiska skylten: “Riyadh 10:40 Termine”, vilket är franska och betyder “Eftersom vi är fransmän och inte bryr oss så har vi ställt in er enda flygning till Riyadh”.

Vi går till transferdesken för att få lite assistans med problemet, och efter mycket funderande konstaterar de att vi kan få en flight till Beirut, och att det kanske går nåt flyg därifrån sedan till Riyadh. Vi skall få besked om detta ett antal timmar senare.

Under tiden sätter vi oss i en fransk bar på flygplatsen, och jag inser att det här är rätt tillfälle att dricka öl. Jag beställer en fransk veteöl, som är helt odrickbar, och frågar sedan efter nån annan sorts öl, varpå de tittar på mig som fån och undrar vad jag menar. Jag ger upp och fortsätter dricka fransk veteöl i ett par timmar.
Efter ett par timmar får vi det fantastiska beskedet att vår eventuella flight till Beirut är försenad en och en halv timme, så att vi kommer missa alla eventuella anslutningar till Saudi. Funderar vid det här laget på att hoppa på planet till Osaka, och försöka därifrån istället.

Eftersom det verkar vara rena självmordet att åka till Beirut på chansning och hoppas på medvind för att hinna med planet till Riyadh, bestämmer vi oss för att göra just det. Det andra alternativet var ett tips från en Libanes som rekommenderade oss att hyra en bil i Beirut och köra ned till Riyadh.
Vi är uppgraderade till första klass på flyget till Beirut, så vi tycker det verkar vara en bra idé att äta hinkvis med gåsleverpastej och dricka champagne hela vägen ned. Vi konstaterar efter några timmar att vi kommer ha ungefär 2 minuter att hinna med planet till Riyadh.

Som genom ett mirakel hinner vi precis igenom flygplatsen i Beirut, och resten av resan går märkligt nog utan problem. Till och med att passera tullen (som inte tillåter att man druckit alkohol) går bra, så jag slipper till och med använda min reservplan och skylla på att jag är sjuk och äter penicilin.

Får samma rum på hotellet som förra gången, och efter att ha rest i 17 timmar tycker jag det är dags att lägga ned verksamheten för idag.

Sista dagen, och jag lever alltså fortfarande. Har fått sova i säkert hela tre timmar, så jag är på topphumör när jag kliver in på kontoret. Idag skall jag försöka med uppgiften att få flera personer att sitta med oss och diskutera lösningar hela dagen.

Det lyckas till en början ganska bra, när jag efter en del jagande lyckas få till ett möte med en tysk konsult med krulligt hår och pilotglasögon, och nån lokal förmåga som har en stund över. Jag sätter min kollega Nisse på att dra ur dem allt vi behöver veta. Under tiden försöker jag tvinga mig till lite underskrifter och jaga fram de SIM-kort vi behöver för att testa vårt system innan den Saudiska helgen (som infaller torsdag-fredag) och påsk.

Under eftermiddagen ser jag liksom hur folk svischar förbi ungefär som om jag själv var inspelad i slow-motion, och till slut ger jag upp och sätter mig på en stol och tittar på eländet. Efter ett tag inser jag att jag befinner mig på ett dagis för ADHD-barn. Fortsätter jaga SIM-kort fram till lunch.

Vi är nu så rutinerade på det här så vi glider in på ett arabiskt hak och tar en dagens från den arabiska menyn. Inte så tokigt.

Nu behöver jag få tag på Ahmed igen, så jag springer runt och frågar alla om de sett Ahmed. Tills slut träffar jag på en konsult från väst som också letar efter honom. Han väntar på att få ha sitt möte som planerat klockan 11, och har letat sedan dess. Klockan är då 15.

Jag har redan tidigare under dagen bestämt att jag skall gå från kontoret redan vid 17-tiden, så när klockan närmar sig 19 inser jag att jag aldrig kommer få några fungerande kort. Då har jag redan fått lära dem hur man använder deras eget GSM-nät ett par gånger, samt konstaterat att det inte går att ringa med det. Vilket ju skulle kunna vara bra eftersom det lanseras på lördag.

Jag har precis ett samtal med Ahmed om hur vi jobbar i Sverige (inga togapartyn på jobbet, inga handdukar på huvudet, kommer i tid till möten, osv), när jag hör hur det börjar regna i korridoren. Bra tänker jag först, de kan de behöva i det här landet, när det plötsligt slår mig att korridoren ligger inomhus. Jag tittar ut från kontoret och ser att en indisk kille som försökt byta en glödlampa istället har roat sig med att ha av en vattenledning i taket. “Nice, you just got yourself a new swimming pool”, säger jag till Ahmed, och han tycker det är rätt kul.

När vi är klara möter jag samma konsult som tidigare, han letar efter Ahmed, för sitt möte klockan 11. Klockan är nu 19:30.
Nu är det istället lugnt på kontoret och jag frågar Aziz vart alla har tagit vägen. De har tagit helg och har åkt till Förenade Arab-emiraten för att dricka sprit, blev svaret. Jaha, tänker jag, så kan man ju också lösa problemet.

Jag tackar för mig vid 20-tiden och vi vinglar ut och tar en taxi till hotellet. Vi bestämmer oss för att äta på Planet Hollywood, Riyadh, där vi festar till med alkoholfri Budweiser och biffstek. En stund senare bestämmer jag att det är dags att skriva den sista bloggen för denna gång, så att jag hinner med det, innan planet går klockan 01:40 på natten.

Får ett samtal från min chef som är nöjd med vår insats, och berättar att han just planerat in en resa till Riyadh för honom och mig om två veckor…..
Salam alaykum Riadh. See you soon, inshallah.

Check.

Denna dag börjar som vanligt med Jakten på Ahmed. Vi skall ägna dagen åt att lösa alla kvarvarande frågo för att klara vår deadline, men där trodde jag tydligen fel.
När jag väl får tag på Ahmed förklarar han snabbt att vi måste byta ut alla SIM-kort som de har för att de är felaktiga. Han föreslår också att vi skall laga dem genom att skicka 250 miljoner SMS på vår bekostnad. Jag försöker förklara att det nog inte är något fel på SIM-korten, och att det dessutom inte är vi som har sålt dem. Han skrattar bara.

Strax efter ringer leverantören av SIM-korten och förklarar att jag inte får berätta för kunden att det är fel på SIM-korten. Nähä, säger jag, och skrattar bara.
Efter en stund ringer Stockholmskontoret och förklarar att jag inte får berätta för varken kunden eller leverantören att det är fel på SIM-korten. Jag börjar bli trött.
Efter att ha pratat med strax över halva jordens befolkning och lovat alla att jag inte skall berätta att det är fel på SIM-korten konstaterar kunden att det inte är fel på SIM-korten. Så skönt, tänker jag, tills det börjar ringa igen, och denna gång skall alla berätta att det är fel på SIM-korten i alla fall.

Sådär håller vi på i 7-8 timmar och till slut vet ingen vad det är fel på, varför eller vad vi skall göra åt det. Ahmed springer omkring och kastar ur sig sporadiska fraser som: “We must update something”, eller “Do you smoke crack?” och liknande. Jag försöker hugga tag i honom varje varv för att få honom att sitta ned så jag kan förklara hur det egentligen ligger till. Han vägrar men efter tre timmar har han sprungit sig trött.

Vårt lunchavbrott idag blev lite otippat ett arabiskt snabbmatställe där vi tog en shawarmaplate (ungefär kebabtallrik). Naturligtvis skulle vi äta denna med fingrarna. Utan att använda vänster hand. Pröva att äta kebabtallrik med ena hande bakom ryggen så förstår ni ungefär hur det var.
Efter att han har suttit ned i några minuter börjar det ringa igen och så är cirkusen igång igen.

Framåt kvällen så är jag tvungen att börja hota Ahmed, och till slut när jag står och skriker i örat på honom att jag tänker avblåsa hela projektet, åka hem med nästa plan och skratta åt honom när deras GSM-nät kollapsar så sätter han sig ned och vi kan börja jobba på allvar. Tid: 22:00.
22:15 har vi löst de flesta problem, eftersom Ahmed plötsligt är ett mirakel av samarbetsvillighet. Han klagar på att jag gnäller på att han inte samarbetar och jag börjar febrilt leta efter något jag kan slå i huvudet på honom igen.

Slutligen kommer vi tillbaka till hotellet, och jag kan gå och dö i sängen, och bara längta efter allt påskpyssel jag skall ha när jag kommer hem.

Vi får sova hela 4 timmar innan det är dags att börja leka med araberna igen. I foajén träffar jag min kollega Nisse, och han är vid ganska gott mod. Liksom tidigare har vi bestämt med Ahmed att vi skall träffas klockan nio, så vi beställer en taxi till strax efter nio. Lyckligtvis har jag glömt lappen med adressen, men lyckas ändå på något sätt guida taxin till rätt hus.

Helt sonika kliver vi in på kontoret och träffar där den nya co-projektledaren Aziz. Aziz meddelar att Ahmed är lite upptagen men kanske kommer in senare, så vi sätter igång och går igenom alla öppna frågor, och när vi listat 5 mindre öppna frågor känner jag att vi är klara och att allt är lugnt. Slutligen skall vi bara kolla med utvecklingsavdelningen att de verkligen är klara med sin del av projektet.

Överoptimiska går vi ned och pratar med utvecklingschefen, och då visar det sig till vår förvåning att utvecklingsavdelningen har fått alla instruktioner av oss för flera veckor sedan, men tydligen inte förstått riktigt hur man gör, så de har liksom ignorerat helt att de skall utveckla en hel komponent av systemet.

T#&/%/&%//”# #”(/#(/¤&#, tänker jag, men kommer på att det nog är förbjudet, så jag säger “hoppsan då”. Handfast sätter jag min kollega Nisse på att slå dem tills de är klara. Eländigt, det är nu fyra dagar kvar tills allt skall vara klart…..

Fika har vi inte haft tid med, men vi tar en paus och går på lunch med en kul Saudisk kille som berättar lite om Saudi för oss, och tar oss till ett ställe som servererar arabiska köttmackor. Otroligt bra.

Tillbaka på projektkontoret sätter jag mig med Ahmed för att gå igenom lite dokument. Han är extremt stressad, men vi lyckas ändå gå igenom det mesta på ett bra sätt. Sedan försvinner han nån timme (utöver de 3 bönestunder jag redan fått genomlida), och efter det börjar jag känna igen honom. Han börjar i blixtrande tempo rada upp helt orimliga ny spännande krav som han tycker vi skall uppfylla, det ena löjligare än det andra. Naturligtvis skall alla vara uppfyllda imorgon. Som extra bonus kräver han att få komma och besöka oss i Sverige under påskhelgen för att se hur vår tekniska miljö ser ut, och jag inser att det inte är läge att börja förklara konceptet påsk för honom.

När mina nerver börjat passera belastningsindex går han iväg igen, så jag hinner inte göra verklighet av mina långt framskridna planer att strypa honom med nätadaptern till min laptop. Det dyker också upp ett gigantiskt problem som är omöjligt att lösa i tid, vilket inte gör mig gladare precis. Jag kräver att vi skall ha ett krismöte om detta med min chef, och han säger “OK, vi tar det om en halvtimme”. Under tiden hinner jag sätta ihop all osammanhängande information vi samlat ihop under dagen till något som nästan ser begripligt ut.

Efter endast 1 timme ringer jag Ahmed för att kolla vart han tog vägen, och förklarar att min chef väntar på vårt samtal, och han säger att han kommer om ett par minuter. 1 timme senare ringer jag Ahmed igen och kräver att han infinner sig nu. Han säger att vi kan ta det imorgon, och jag letar vilt efter ett lämpligt tillhygge att slå honom med när jag ser honom nästa gång, men väljer istället att lämna kontoret med Nisse när klockan börjar närma sig 21 och vi har jobbat i 12 timmar.

Tillbaka på hotellet har Armand, vår franska pre-salestekniker kommit för att assistera oss, så vi tar ett möte med honom som är klart vid 23-tiden.
Armand har kommit hit för att träffa Jafar, men Jafar ringde när Armand kommit till Abu Dhabi för att berätta att han inte har tid med det och åkt till Jordanien istället och stannar där hela veckan. Armand var såklart överlycklig……

Vid det här laget börjar det bli lite svårt att fokusera på något vettigt, så jag bestämmer mig för att ta en paus för att skriva på bloggen.

Jaha, så var det dags att återvända till Arabien igen. Börjar bra, när jag upptäcker att jag skall vara på Arlanda om en halvtimme, och att jag stängt av väckarklockan. Minns något jag tänkte om att det nog var värt att få sova en stund till oavsett om jag missar planet eller inte.

Lyckligtvis hade jag packat dagen innan, så jag kunde bara kasta mig ned i bilen och stå på ordentligt ut till Arlanda, så jag kommer precis i lagom tid. In på incheckning (där de idag talar svenska) och vidare till planet. Sover hela vägen till London nästan, men vaknar precis lagom till landning när Kapten Modig (jo han hette så) tackar för sig.

På Heathrow skall vi byta till nästa flight, som denna gång är med det lokala bolaget Saudi Arabian. Vi kliver ombord och det verkar ju OK, blir kanske något oroad av att kaptenen inleder uttaxningen med en ganska lång bön till Allah om att flighten skall gå bra, som spelas upp i högtalarna. Känns betryggande. Allah var tydligen på vår sida idag, eftersom vi senare landade på King Khaled Airport, och kunde ta oss igenom passkontrollen utan problem.

Väl igenom kommer jag på att jag glömt beställa en bil, men det står en kille och håller upp en skylt med vårt hotellnamn på. Jag frågar om den är till oss, och han säger att den är till någon Mr. Smith eller något. Efter lite övertalning lyckas vi övertyga honom om att Mr Smith nog inte kommer och att det är bättre att han kör oss istället. Förlåt Mr Smith, hoppas du hittade en taxi.

Väl framme i hotellfoajen så håller mina skor på att ta livet på mig genom att jag halkar på marmorgolvet och bara med en mirakulös akrobatisk manöver undviker att ramla i golvet med huvet före. Direkt efter ser jag varningsskylten: Slippery when wet. Lite sent kanske.

Trött efter flighten sätter jag mig med min kollega Nisse för att utarbeta någon slags plan för hur vi skall tackla araberna imorgon. Det går inget vidare, eftersom hjärnan fungerar i någon slags slow motion, och jag känner mig helt jetlaggad. Vi går och käkar lite iransk kebab istället, innan det är dags att ignorera allt som behöver göras inför morgondagen och det är läggdags.

Jag har en känsla av att morgondagens blog kommer att bli läsvärd……

Idag hade vi blivit instruerade av Ahmed att infinna oss på kontoret 09:00 prick. Han var mycket noga med att påpeka att han inte menade arabisk tid nu, utan verkligen 09:00. Vi blev lite stressade eftersom vår taxi kom en kvart försent, och sedan höll på att köra ut oss till flygplatsen på grund av språkförbistring.

Vi kastade oss in på kontoret 09:05. Ingen Ahmed. 09:30. Ingen Ahmed. 09:45. Ahmed kommer galopperande och ber om ursäkt för att han var sen, med motiveringen att han har varit på kontoret sedan 08:00, men hållit på med andra saker. Vi ägnar sedan 45 minuter till att ta en diskussion med de som ockuperat vårat heldagsbokade konferensrum. 10:30 startar vi mötet på nytt förseningsrekord.

Jag hinner precis hålla halva min dragning innan Ahmed kastar sig upp och säger att vi måste träffa Jafar nu. Jag avbryter min presentation, och vi tar en taxi till Kingdom Tower. Armand är redan där, och har ägnat hela förmiddagen åt att övertyga Jafar om förträffligheten i vår leverans till dem, och mot alla odds har han lyckats. Allt är kanon och vi går på lunch.

Vi är stressade så vi tar en McDonalds. Jag tar en McArabia, och precis när jag beställt den och skall betala så ringer kommer böneutropet så de släcker blixtsnabbt och börjar stänga ned. Jag ber snällt om att få betala och få min mat INNAN, och funderar på att hota dem med en flaska sprit och en julskinka, men mot förmodan så får jag min mat innan de kastar ut mig.

Vi blir därefter beordrade att infinna oss på kontoret igen, där vi har ett möte för att komma överens om de sista detaljerna. På väg dit konstaterade jag att det faktiskt stämmer att Saudierna sätter ut extra polisbevakning av presentbutikerna just idag. Varför? Eftersom Alla hjärtans dag är förbjudet i Saudi blir alla som försöker sälja blommor eller liknande av den anledningen arresterade.

När vi var klara med vårt sista möte skiljde det endast 40.000 dollar mellan våra uppfattningar, så vi bedömde att vi kan ta resten från Sverige.

Tillbaka till hotellet för att äta vår sista måltid här. Vi tar den indiska buffén och firar med paraplydrinkar (ja, alltså utan sprit, sk mocktails) och går sedan upp för att vila. Planet till Sverige går 02:30 från flygplatsen, och jag konstaterar att jag faktiskt lever fortfarande.

Så kliver man upp till ännu en dag i Riyadh. Vi har fått respit till klockan 10 då mötet skall börja, men eftersom vi ändå lärt oss att tidsskillnaden här faktiskt inte är GMT+3 utan GMT+3+godtyckligtidsommanskallgöraandrasaker så beställer vi taxin till klockan 10, för att komma fram en halvtimme försent till kontoret.

Mycket riktigt timar vi in mötet perfekt, så vi kliver in samtidigt som övriga deltagare. Dagen börjar bra enligt agendan och vi går vidare med att förklara tekniken för den Saudiska kunden. Allt går åt rätt håll, och de små oklarheter som uppstår löser vi utan problem. Märkligt att folk tycker det är så svårt att göra affärer i Saudi minns jag att jag tänkte just då.

Jag skall hålla min dragning klockan 13, så vi bryter för lunch klockan 12. Idag bestämmer vi oss för att gå runt på stan och kolla om vi kan hitta något matställe, Efter att ha korsat en vältrafikerad motorväg och konstaterat att det inte fanns någon trottoar på andra sidan heller går vi mot Faisalaea Tower där det skall finnas ett köpcenter med food court. På väg dit hittar vi en Pizza Hut, så vi tar den istället. Klockan 13:15 hamnar vi på ett café där vi bestämmer oss för att ta en snabb kaffe så att vi hinner tillbaka i tid till mötet.

Här kan ni som vill ha en positiv känsla för Saudi sluta läsa så kan vi säga att alla levde lyckliga i resten av sina dagar.

Tillbaka på kontoret kommer Ahmed, kundens projektledare, springande. Han meddelar att mötet är inställt för Mr. Jafar har begärt att vi skall ha möte med honom på huvudkontoret i Kingdom tower. Vi påpekar vänligt att vi måste köra projektpresentationen idag, eftersom vi åker hem imorgon, men han bryr sig inte mycket om detta.

Efter en halvtimmes resa till tornet blir vi inledda i ett konferensrum där en engelsk konsult står och tittar. Han verkar beklämd, men skiner upp när han förklarar att han igår lyckades få tag på en öl för första gången på tre månader. Hans humör går ned igen när ett antal Saudiska och tyska kollegor kommer in i rummet. Mötet tar sin början, och vi frågar lite försiktigt vad det skall handla om. Mr Jafar förklarar att han vill veta mer om vad man kan göra med vår produkt. Vi låter Armand, vår franska pre-salestekniker ta hand om en improviserad presentation.

Alla sitter tysta och lyssnar, i ungefär 3 minuter. Sedan börjar det hagla ett antal frågor, varav inga har något med vår produkt att göra överhuvudtaget. Jag ser hur Armand börjar svettas, medan han hela tiden försöker svara på omöjliga frågor. Denna övning pågår i c:a en timme. För er som inte är så insatta i GSM-teknologi har jag här “översatt” ett par frågor till liknande scenarion i den mer begripliga världen:

Armand: Vi skall leverera den lilla delen i en TV som gör att man kan se på text-TV

Jafar: Vilka TV-program kommer Saudierna att titta mest på?

Armand: Ehhhhh…..

Armand: Vi skall leverera detta kylskåp till er

Jafar: Kan man ha mjölk i det.

Armand: Ja

Jafar: Går det på bensin eller diesel?

Armand: Ehhhhh…..

Ja, ni förstår säkert principen. Efter denna mangling drar Mr Jafar iväg med Armand och säger åt oss att vänta i kafeterian i en timme. Jag tänker att det nog var det sista vi fick se av Armand, eftersom han antagligen skall ställas till svars för sina handlingar och blivit bortförd till “chop-cop-square”, men efter en timme kommer han faktiskt tillbaka, även om han ser lite torterad ut. Vi åker därifrån, och han förklarar att Jafar hade haft en kontraktsdiskussion med honom (ja, med Armand, TEKNIKERN). Armand hade försökt påpeka att säljarna satt i kafeterian och gärna diskuterade det med honom, men han hade bara sagt: “No, I don’t want to talk with them, I want to talk with you”.

Det hela hade slutat med att han kommit med en lista med ultimatum och krävt att den skall vara löst imorgon annars kommer det bli otrevligt för att vi har minsann lurat på dem den här produkten. Listan såg ut ungefär såhär (återigen översatt till begripliga termer):

1. Berätta vilka TV-program Saudierna kommer titta mest på.

2. Kylskåpet skall gå på diesel.

.

.

.

.

189. Bananerna skall vara blå

Vi satte upp ett litet internt krismöte och började ta fram svar till morgondagen. Eftersom denna lista med ultimatum till största delen inte hade något med vår produkt att göra överhuvudtaget var det knepigt, men svaren blev ungefär så här:

1. Generellt sett har vi sett hos våra andra kunder att deras tittare tittar på bra TV-program.

2. Ställ en kanna diesel i kylskåpet och plugga in kontakten i eluttaget så går det.

.

.

189. Vi kan sätta er i kontakt med en designfirma som målar bananerna blåa.

Vi gjorde klart listan till midnatt, och gav Armand i uppgift att presentera den för Jafar imorgon, samtidigt som vi förklarade att vi tyvääääääärr inte kan vara med, eftersom vi har ett annat möte. Vi får väl se om vi får se honom igen.

När vi lämnade Kingdom Tower kom jag på var jag har sett det där tornet förut. Det står i Mordor i vanliga fall, men troligen köpte Saudierna det av Sauron för att han var för mjäkig.

Nu börjar det arta sig! Väl nere vid frukosten konstaterade jag att de hade både bacon och korv! Trevligt tänkte jag, men hann precis komma på att fläsk är förbjudet i Saudi, och mycket riktigt, det var baconsurrogat gjort av biff, och kycklingkorv. Bra försök!

Efter detta satte vi oss i bilen, och nu har de minsann lärt sig köra bil också! Det gick i 100 knyck genom city i tät trafik, medan bilar väjde till höger och vänster. De har en mycket speciell teknik i korsningar också: precis innan man kommer ut i korsningen helljusblinkar man, sedan kör man. Verkar ganska smart, eftersom de inte bryr sig om detaljer som rödljus och andra trafikregler.

Efter denna dödsfärd kom vi fram till Kingdom Tower. Det är den enda skyskrapan i Riyadh, och den har en mycket speciell design. Aha, tänkte jag, det är här de övar flygattacker mot hus, men när jag frågade projektledaren från Dubai sade han att den byggdes efter 2001.

Efter ankomst på 28:e våningen satte vi oss i ett konferensrum tillsammans med stora delar av den (in)hemska personalen. De flesta hade stjärngosseklädsel och en röd kökshandduk på huvet. Det kändes inte ett dugg som Lucia i alla fall.

Efter en del kaosartade förklaringar visade det sig att kunden inte visste vad de hade köpt. Vi löste det genom att börja om från början och istället förklara vad vi hade sålt.

Efter ett antal timmar, tre bönestunder och diverse förvecklingar senare (som min franska kollega som refererade till en del av systemet som “sexy”) lämnade vi för att åka till hotellet och där äta lite buffet med norsk fjordlax och lustigar bollar med okänt innehåll.

Tidig kväll hemma på hotellet, verkligen spännande nattliv här i Saudi.

Det börjar ju bra redan vid incheckningen på Arlanda, där incheckningspersonalen VÄGRAR prata svenska med mig. Hej säger jag och hon svarar glatt hello sir, are you going to Riyadh? Jag säger ja, det är ju trevligt så här års har jag hört och hon säger thank you sir, that will be gate sixtyfour . Jag ger upp och säger thanks, bye . Vad stod det på hennes namnskylt? Anna Karlsson……. Visserligen har jag bara sovit tre timmar, men så otydligt pratar jag inte.

Flyget till Frankfurt går som en dans, och jag vaknar av dunset mot landningsbanan. Väl inne på flygplatsen möts jag av en säkerhetskontroll. Jaha, tänker jag, de gillar väl inte svenska turister, men döm om min förvåning när jag efter c:a 200 meter möts av en till! Efter en stund inser jag hur jobbigt det kommer bli att ta sig runt på flygplatsen. 3-4 säkerhetskontroller senare hittar jag informationen för att få reda på var VIP-loungen ligger. De pekar på kartan. Efter att ha baxat mig igenom en handfull säkerhetskontroller till inser jag att jag kommit till fel lounge. På detta sätt utprovar jag samtliga Frankfurts säkerhetskontroller och hamnar i rätt lounge till slut. Min väska kommer vara självlysande av röntgenstrålning när jag kommer fram……

På flyget från Frankfurt möts jag av den trevliga synen av en förstaklassfåtölj med tv och allt, där jag utan problem kan sova hela vägen till Riyadh.

Jag är lite orolig inför den Saudiska tullen, eftersom jag läst om hur det brukar gå till, men till min stora förvåning är allt som i Sverige. Ingen skriker och viftar med armarna, alla står i ordnade köer, det mesta ser ut som hemma. Inte ens i tullkontrollen är det några problem, det är bara Welcome sir och så är man framme i ankomsthallen. Väl där står en kille klädd i västerländska kläder med en namnskylt, vi åker iväg mot Riyadh i en Buick-limousin.

Min största oro nu är för min resedagbok som ju inte blir särskilt rolig om allt är som hemma. Vi åker vidare in mot Riyadh, och till min stora bedrövelse kör alla lugnt och blinkar när de svänger, ingen tutar och skriker. På hotellet möter jag de andra kollegorna som anlänt från Kuwait. Vi bestämmer middag klockan nio på den italienska restaurangen.

Uppe på min svit inser jag att jag har CNN och SkyNews på TVn. Märkligt i ett land som beskylls för att inte ha fria media. Middagen börjar bra, och det är typisk italiensk mat (minus rödvin och skinka). Jag beställer en carpaccio och en svärdfisk. En av mina kollegor beställer lite dricka till oss, kyparen kommer efter några minuter och tömmer hela brickan ÖVER min kollega. Han blev måttligt road, och den indiska kyparen skickade snabbt hans kavaj på kemtvätt. Maten dröjde tills jag började undra om det skulle komma något överhuvudtaget, efter en timme kommer kyparen i alla fall ut med något. Det visar sig tyvärr vara min kollegas kavaj som är klar på kemtvätten, men efter en stund till kommer maten som är riktigt bra. Jag festar till det ordentligt och beställer en öl (läs: en alkoholfri San Miguel från Hong Kong).

Lite senare i hotellobbyn lyckas jag förhindra lite diplomatiska förvecklingar eftersom två av mina kollegor sitter och visar fotsulorna för två Saudier som sitter mittemot. Jag tipsar om att låta bli det (det är en stor förolämpning) innan vi blir utvisade.

Vi får verkligen hoppas att förvecklingarna börjar imorgon, annars kan jag ju nästan lägga ned den här dagboken.