Översvämning? I en öken?

Sista dagen, och jag lever alltså fortfarande. Har fått sova i säkert hela tre timmar, så jag är på topphumör när jag kliver in på kontoret. Idag skall jag försöka med uppgiften att få flera personer att sitta med oss och diskutera lösningar hela dagen.

Det lyckas till en början ganska bra, när jag efter en del jagande lyckas få till ett möte med en tysk konsult med krulligt hår och pilotglasögon, och nån lokal förmåga som har en stund över. Jag sätter min kollega Nisse på att dra ur dem allt vi behöver veta. Under tiden försöker jag tvinga mig till lite underskrifter och jaga fram de SIM-kort vi behöver för att testa vårt system innan den Saudiska helgen (som infaller torsdag-fredag) och påsk.

Under eftermiddagen ser jag liksom hur folk svischar förbi ungefär som om jag själv var inspelad i slow-motion, och till slut ger jag upp och sätter mig på en stol och tittar på eländet. Efter ett tag inser jag att jag befinner mig på ett dagis för ADHD-barn. Fortsätter jaga SIM-kort fram till lunch.

Vi är nu så rutinerade på det här så vi glider in på ett arabiskt hak och tar en dagens från den arabiska menyn. Inte så tokigt.

Nu behöver jag få tag på Ahmed igen, så jag springer runt och frågar alla om de sett Ahmed. Tills slut träffar jag på en konsult från väst som också letar efter honom. Han väntar på att få ha sitt möte som planerat klockan 11, och har letat sedan dess. Klockan är då 15.

Jag har redan tidigare under dagen bestämt att jag skall gå från kontoret redan vid 17-tiden, så när klockan närmar sig 19 inser jag att jag aldrig kommer få några fungerande kort. Då har jag redan fått lära dem hur man använder deras eget GSM-nät ett par gånger, samt konstaterat att det inte går att ringa med det. Vilket ju skulle kunna vara bra eftersom det lanseras på lördag.

Jag har precis ett samtal med Ahmed om hur vi jobbar i Sverige (inga togapartyn på jobbet, inga handdukar på huvudet, kommer i tid till möten, osv), när jag hör hur det börjar regna i korridoren. Bra tänker jag först, de kan de behöva i det här landet, när det plötsligt slår mig att korridoren ligger inomhus. Jag tittar ut från kontoret och ser att en indisk kille som försökt byta en glödlampa istället har roat sig med att ha av en vattenledning i taket. “Nice, you just got yourself a new swimming pool”, säger jag till Ahmed, och han tycker det är rätt kul.

När vi är klara möter jag samma konsult som tidigare, han letar efter Ahmed, för sitt möte klockan 11. Klockan är nu 19:30.
Nu är det istället lugnt på kontoret och jag frågar Aziz vart alla har tagit vägen. De har tagit helg och har åkt till Förenade Arab-emiraten för att dricka sprit, blev svaret. Jaha, tänker jag, så kan man ju också lösa problemet.

Jag tackar för mig vid 20-tiden och vi vinglar ut och tar en taxi till hotellet. Vi bestämmer oss för att äta på Planet Hollywood, Riyadh, där vi festar till med alkoholfri Budweiser och biffstek. En stund senare bestämmer jag att det är dags att skriva den sista bloggen för denna gång, så att jag hinner med det, innan planet går klockan 01:40 på natten.

Får ett samtal från min chef som är nöjd med vår insats, och berättar att han just planerat in en resa till Riyadh för honom och mig om två veckor…..
Salam alaykum Riadh. See you soon, inshallah.

Check.