Denna dag börjar som vanligt med Jakten på Ahmed. Vi skall ägna dagen åt att lösa alla kvarvarande frågo för att klara vår deadline, men där trodde jag tydligen fel.
När jag väl får tag på Ahmed förklarar han snabbt att vi måste byta ut alla SIM-kort som de har för att de är felaktiga. Han föreslår också att vi skall laga dem genom att skicka 250 miljoner SMS på vår bekostnad. Jag försöker förklara att det nog inte är något fel på SIM-korten, och att det dessutom inte är vi som har sålt dem. Han skrattar bara.
När jag väl får tag på Ahmed förklarar han snabbt att vi måste byta ut alla SIM-kort som de har för att de är felaktiga. Han föreslår också att vi skall laga dem genom att skicka 250 miljoner SMS på vår bekostnad. Jag försöker förklara att det nog inte är något fel på SIM-korten, och att det dessutom inte är vi som har sålt dem. Han skrattar bara.
Strax efter ringer leverantören av SIM-korten och förklarar att jag inte får berätta för kunden att det är fel på SIM-korten. Nähä, säger jag, och skrattar bara.
Efter en stund ringer Stockholmskontoret och förklarar att jag inte får berätta för varken kunden eller leverantören att det är fel på SIM-korten. Jag börjar bli trött.
Efter att ha pratat med strax över halva jordens befolkning och lovat alla att jag inte skall berätta att det är fel på SIM-korten konstaterar kunden att det inte är fel på SIM-korten. Så skönt, tänker jag, tills det börjar ringa igen, och denna gång skall alla berätta att det är fel på SIM-korten i alla fall.
Efter en stund ringer Stockholmskontoret och förklarar att jag inte får berätta för varken kunden eller leverantören att det är fel på SIM-korten. Jag börjar bli trött.
Efter att ha pratat med strax över halva jordens befolkning och lovat alla att jag inte skall berätta att det är fel på SIM-korten konstaterar kunden att det inte är fel på SIM-korten. Så skönt, tänker jag, tills det börjar ringa igen, och denna gång skall alla berätta att det är fel på SIM-korten i alla fall.
Sådär håller vi på i 7-8 timmar och till slut vet ingen vad det är fel på, varför eller vad vi skall göra åt det. Ahmed springer omkring och kastar ur sig sporadiska fraser som: “We must update something”, eller “Do you smoke crack?” och liknande. Jag försöker hugga tag i honom varje varv för att få honom att sitta ned så jag kan förklara hur det egentligen ligger till. Han vägrar men efter tre timmar har han sprungit sig trött.
Vårt lunchavbrott idag blev lite otippat ett arabiskt snabbmatställe där vi tog en shawarmaplate (ungefär kebabtallrik). Naturligtvis skulle vi äta denna med fingrarna. Utan att använda vänster hand. Pröva att äta kebabtallrik med ena hande bakom ryggen så förstår ni ungefär hur det var.
Efter att han har suttit ned i några minuter börjar det ringa igen och så är cirkusen igång igen.
Efter att han har suttit ned i några minuter börjar det ringa igen och så är cirkusen igång igen.
Framåt kvällen så är jag tvungen att börja hota Ahmed, och till slut när jag står och skriker i örat på honom att jag tänker avblåsa hela projektet, åka hem med nästa plan och skratta åt honom när deras GSM-nät kollapsar så sätter han sig ned och vi kan börja jobba på allvar. Tid: 22:00.
22:15 har vi löst de flesta problem, eftersom Ahmed plötsligt är ett mirakel av samarbetsvillighet. Han klagar på att jag gnäller på att han inte samarbetar och jag börjar febrilt leta efter något jag kan slå i huvudet på honom igen.
22:15 har vi löst de flesta problem, eftersom Ahmed plötsligt är ett mirakel av samarbetsvillighet. Han klagar på att jag gnäller på att han inte samarbetar och jag börjar febrilt leta efter något jag kan slå i huvudet på honom igen.
Slutligen kommer vi tillbaka till hotellet, och jag kan gå och dö i sängen, och bara längta efter allt påskpyssel jag skall ha när jag kommer hem.