Sista dagen, och allt som återstår är en artighetsvisit hos kunden. Trodde jag, ja. När jag kommer till kunden som så sent som igår satt och använde systemet som om han aldrig gjort annat, möts jag av febril aktivitet och 3 personer står och argumenterar vilt på ryska framför systemservern. Jag förstår ganska snart att orsaken till detta är att servern har kraschat och inte går att starta igen. Serej är mycket upprörd och skriker något om att det minsann inte var något fel på maskinerna innan vi kom hit och installerade vårt system.
En kvart senare har sysadmin konstaterat att det under natten skett en virusattack, och att de inte haft något skydd mot detta. Serej hade en mycket vänlig ton resten av dagen.
Vi kör igenom lite frågor tillsammans med Juha som tolkar, men vid lunch måste Juha gå, och någon annan tolk finns inte tillgänglig. Så jag blir helt sonika lämnad att avsluta uppdraget utan språklig assistans.
Om det var svårt att kommunicera MED tolk, så var det i alla fall ingenting mot hur svårt det var att kommunicera utan. Jag uppfann dock snabbt ett nytt sätt. Serej hade lite frågor om hur han skulle mata in viss data i systemet, så jag pekade på datautskriften, sedan på skärmen och frågade: ”OK”? Serej svarar ”njet”. Jag pekar på ett annat ställe, Serej svarar ”Da”, och med hjälp av denna sofistikerade dataanalysprocess tar vi oss igenom resterande öppna frågor.
Det blir dags att åka ut till flygplatsen, där jag tar mig igenom de tre separata säkerhetskontrollerna och tullförhören. Planet landar på Arlanda och begreppet hemma bäst känns sannare än någonsin.
Tillbaka i Sverige igen minns jag Juhas sista ord: ”Du, jag har tänkt att vi skall låta Ukrainarna provköra det här systemet också”.
”Vodka-testet” blev inställt. Serej hade inte tid. Lika bra det kanske, för denna tillställning hade presenterat ett klurigt problem: Juha är min kund för servicesystemet. Serej är Juhas kund på servicesystemet. Dessutom skulle Serejs kund på systemet varit med. Vem skulle betalat notan?
Och nu över till svaren på transliterations-quizen i förra avsnittet:
Och den riktigt kluriga:
XYCKBAPHA-MOPTEH ETEP TYCEH TOPTYP YP BACKEH
Som faktiskt är:
Huskvarna-Mårten äter tusen tårtor ur vasken
På alldeles ren svenska. Tur att det inte är ryssarna som säljer system till oss…..
Nåväl, istället för vodka-test hamnade jag, Lasse och Juha på en vanlig rysk restaurant där vi åt en mycket trevlig trerätters middag. Eftersom jag kollat in priserna i förväg, förklarade jag storsint att jag naturligtvis betalar denna middag. Representationsnotan slutade på 200 kronor. Totalt. Det gäller att välja rätt representationsställe.
Det här är antagligen en av de sista uppdateringarna, imorgon blir det antagligen en liten epilog, men vem vet, kanske blir det nåt kul att skriva om imorgon också.
Vaknar 07:00 pigg som en mört. Tittar på klockan, hjärnan begriper det orimliga i att vara pigg så här dags och genast blir jag jättetrött. Bestämmer mig för att skippa harpan idag och sover en timme till istället.
08:45 träffar jag Lasse och Juha i lobbyn. Vi skall åka tillsammans ut till kontoret. Innan vi åker instruerar Juha chauffören att ta det lite lugnt i trafiken, eftersom vi inte har bråttom. Chauffören lyssnade nog inte på det örat. Själv har jag blivit härdad av senaste dagarnas bilåkande i Moskva, så jag gäspar mest när chauffören gör livsfarliga manövrer ut i mötande körfält, medan Juha och Lasse mest försöker hålla sig kvar i bilen med händer och fötter. Juha svär och undrar hur vi kunde få tag på en sådan här galning. Jag börjar tvivla på att han verkligen bott i Moskva, då borde han känna till vid det här laget att alla taxichaufförer är så här.
Färden uppnår denna gång sin kulmen när chauffören i 70km/h kör ut rätt ut i en vältrafikerad 12-filig korsning, mot rött såklart. Ett scenario som taget ur en ameriansk actionfilm utspelar sig. Korsande trafik väjer åt alla möjliga håll, taxichauffören försöker manövrera sig igenom den korsande trafiken, bland annat genom att väja så att bilen står på två hjul, och väl över korsningen kör han vidare som om inget hade hänt.
När han lugnat ned sig lite, förklarar Juha att i Ryssland dör det lika många i trafiken på 3 dagar, som på ett helt år i Sverige. Jag påpekar att jag tycker det verkar som om den siffran är klart i underkant.
Framme på kontoret börjar vi dagen med att försöka lösa frågorna från igår. Det lyckas vid lunchtid, och efter detta åker vi för att äta lunch. Juha och Lasse har ju inte varit med på lunch i fabriken förut, de undrar hur maten är, jag roar mig med att ljuga säga att det är utmärkt rysk husmanskost.
Lasse får ett något plågat ansiktsuttryck när han ser hinkarna med de olika maträtterna i. Idag är det lite ny meny: Soppan består av ”svål i egen sky” och huvudrätten är jättestora köttbullar med en lustig sörja till. Juha förklarar att det är ”porridge” (gröt) (gjord på enbart malda hasselnötter och emulsionsmedel: egen anm,). Juha tycker det är jättegott och förklarar att det här minsann var lyxmat när han gjorde lumpen i Estland. Jag tänker att det var ju kul att jag fick chansen att komma hit så jag slapp göra lumpen bara för att få äta så gott varje dag, men eftersom jag inte är säker på att han kommer förstå ironin i detta låter jag bli istället.
Efter lunch kör vi lite systemutbildning och det går riktigt bra. Trist, för då blir det desto mindre att skriva om i dagboken.
Juha och Lasse åker till sitt kontor vid fyratiden. Juha har beställt en taxi till mig som skall hämta mig klockan 17:30. Klockan 17:29 ringer han och berättar att taxin tyvärr är 1 timme sen. Så då får jag lite tid att skriva dagbok igen.
Jag får sällskap av Alexandr som är sysadmin hos kunden. Han berättar stolt att han precis är klar med universitetsutbildningen. Jag frågar vad han har läst. Han svarar att han gått på ett universitet som endast utbildar folk i ”nationell säkerhet”. KGB? frågar jag. Han svarar ja.
Taxin kommer och döm om min förvåning när han kör som vanligt folk!
I taxin funderar jag lite på vad jag egentligen utsätter de stackars serviceoperatörer som skall jobba med vårt system för. Servicesystemet stödjer inte ryska tecken, men det har vi ju löst enkelt och smidigt genom att transliterering, dvs vi skriver på ryska i systemet fast med latinska bokstäver. För att bättre förstå vad de upplever sätter jag igång och translitererar lite svenska med ryska bokstäver. Följande exempel tar form:
CBAH
XYP
MOP
PECTAYPAHT
1000 poäng till den som förstår följande:
XYCKBAPHA-MOPTEH ETEP TYCEH TOPTYP YP BACKEH
Kanonlösning det här med transliterering. Så enkelt. Så begripligt. (Facit i nästa uppdatering).
Jurij ljög. Det blev inte någon Volga idag. Det blev en Lada Samara. Chauffören kom 40 minuter för sent, så jag hade nästan gett upp helt, när han slutligen dök upp. Jag satte mig i bilen, och han sade ”)(”/#¤)(/”#¤#()(/”#¤”. Eftersom jag tröttnat på att alla pratar ryska med mig, fast det är uppenbart att jag inte gör det, svarade jag ”Visst, det blir bra, tack så mycket” på svenska. Tydligen blev han extremt förolämpad, för han tryckte gasen i botten och började svänga fram och tillbaka mellan filerna på huvudgatan så att det nästan skrek i däcken. Jag förstod efter en stund att det nog var något han sett på TV när Formel-förarna värmer däcken på det sättet. Efter denna uppvärmning började han prata med sig själv, och placerade sig dödsföraktande i över 100km/h på mittlinjen av gatan.
Efter ett tag insåg jag att han bara körde planlöst fram och tillbaka i Moskva utan att egentligen ha någon destination. Plötsligt sliter han upp en mobiltelefon och skriker något om ”prablem” och ”klient”, samtidigt som han börjar bläddra i två kartböcker samtidigt som han kör med ena hjulparet på trottoaren med hjälp av knät. Han bläddrar frenetiskt. Efter att ha prövat samtliga tvärgator i nordvästra Moskva kommer vi slutligen mot alla odds fram levande till kontoret. Han ser mycket nöjd ut. Jag anländer till kontoret på nytt förseningsrekord: 1 timme och 20 minuter för sent.
Väl framme hos Gulag-farbrorn i receptionen kommer jag på att jag måste prata mig förbi honom på något sätt utan att passera fängelse :-). Det visar sig vara något mer komplicerat än man skulle kunna tro. Jag försöker först att lite nonchalant säga kundens namn och bara gå vidare, men den gubben går inte. Han säger ”Stop” och säger något på ryska. Jag säger ”No russkij” och upprepar kundens namn igen. Han tittar som ett fån. Jag upprepar nu kundens namn med gotländsk accent, och då börjar han ringa. Flera samtal senare börjar jag undra vad han håller på med. Han pekar på en stol och säger ”Sit”. Eftersom jag börjat förstå att det är korrekt att bli tilltalad som en hund i Ryssland, sätter jag mig ned. Efter ett tag kommer det någon och släpper in mig.
Nu börjar dagens övning. Den går i princip ut på följande:
Jag säger: ”This is how you are supposed to create items in the system”.
Kunden säger: ”Aha, njet”
Tolken säger: ”Very good”
Jag säger: ”This is how you are supposed to create orders in the system”.
Kunden säger: ”Aha, njet”
Tolken säger: ”Very good”
Jag säger: ”This is how you are supposed to create a user account in the system”.
Kunden säger: ”Aha, njet”
Tolken säger: ”Very good”
Sådär håller vi på fram till lunch. Vi åker iväg till fabriken för att äta lunch. Idag är det betydligt bättre mat. Det är en mycket god grönsakssoppa, och till huvudrätt är det helstekt brosk med tapetklister. Får även veta att drickan man dricker till heter Kompott. Fortfarande ingen ledtråd om vad den består av egentligen, tänker jag, men det vill jag nog inte veta egentligen. Eftersom 3 luncher kostar 60:- tillsammans, beslutar jag mig för att bjuda alla på lunch. Mycket uppskattat.
Tillbaka igen hos kunden efter lunch blir jobbet besvärligare. Det har dykt upp en fråga som Sergej på kontoret febrilt försöker förklara på ryska. Kommunikationen går i cirklar ungefär på följande sätt:
Sergej (via tolk): ”I need list of different types”
Jag visar och säger: ”Yes, here you have the list of different types”
Sergej (via tolk): ”No list, I need combobox”
Jag förklarar med: ”This is exactly like a combo box, but with more features”
Sergej: ”Aha, njet” <tyst>
Sergej (via tolk): ” I mean I need list, not character”
Jag frågar: ”What do you mean by character?”
Sergej (via tolk): ”I need list of different types”
Osv, osv.
Det blir inte skarpare än så här
Efter en timme ger jag upp och säger att om vi sover på saken kanske jag kan förstå vad han menar. Jag skall dessutom möta Juha på hans kontor, så jag har en taxi beställd. Jag tackar för mig och hoppar in i taxin (en Lada 1500). Denna chaufför talar heller ingen engelska, så jag visar på visitkortet vart jag skall. Han nickar och vi drar iväg. Klockan är 15:00 och vi skall åka c:a 10 kilometer. Denna chaufför uppvisar en helt ny form av körning i kö. Tekniken bygger på att man omväxlande står på gasen eller bromsen. Koppling och dragläge verkar vara helt okända begrepp för honom. Efter 20 minuter svänger han av för att tanka. Han ställer sig vid pumpen för 80 oktan, och tankar 3 liter. Sedan bär det iväg igen. Vid det här laget har det börja skramla oroväckande i växellådan och tempmätaren i bilen står långt över rött, men han verkar inte ta notis om detta, så jag antar att allt är i sin ordning. Efter 1,5 timme kommer vi slutligen fram. Jag har försökt fotografera lite på vägen, men varje gång jag precis lyckats fokusera på något tvärnitar han, så att jag nästan sväljer kameran.
Framme kontoret träffar jag Jurij och Juha. Jurij säger att: ”I will come to hotel 18:30, we will eat Georgian food. No Vodka”. Jag tackar ja. Juha som bott i Moskva ser mycket orolig ut och frågar tre gånger om jag verkligen vill gå på Georgisk restaurant. Jag säger ja, och vi bestämmer att vi skall gå till ”Tbilisi”, enligt Jurij en av de bättre Georgiska restauranterna. Juha är inte övertygad.
Vi anländer till den Georgiska restauranten. Där möter vi upp en kollega från Sverige som heter Lasse. Det är faktiskt två restauranter och Jurij förklarar att det är samma restaurant egentligen, med samma meny, fast i den ena har de byggt upp ett typiskt georgiskt bylandskap i autentisk plast för att kunna lura turister och andra idioter på mer pengar. Den andra har helt vanlig inredning och helt vanliga priser. Vi går in på idiotrestauranten.
Vi får in menyn och den är verkligen bara några sidor tunnare än Nationalencyklopedin. Jag börjar bläddra och har ganska roligt åt maträtternas namn då de är ”fritt” översatta från ryska till engelska. Jag noterar bland annat att ”halstrad ungstör på grönsaksbädd” har blivit ”Some fish with potatoes” på engelska, och lite annat. Jurij och Juha pratar ryska och Jurij säger sedan åt mig att jag jag visserligen kan få fortsätta läsa menyn, men att det ändå är han som bestämmer vad som skall ätas och drickas, så det är ingen idé. Jag kapitulerar och Jurij frågar om jag druckit Georgiskt rödvin. Jag svarar att jag har en flaska Azerbajansk konjak hemma. Där trampade jag tydligen på en öm tå, för Jurij förklarar nu att den enda konjak som minsann är något att ha är armenisk. Jag lovade att så fort som möjligt köpa armenisk konjak istället.
När vi får in maten förstår jag vari Georgiens storhet ligger. De har kommit ett steg längre än killarna i Brothersreklamen på TV (ni vet den där där de tar bort salladen från maten). I Georgien äter man döda djur. Bara döda djur. På spett. Allt annat är bara dekoration. Sallad är för sissies. Efter en halv kalv börjar stämningen tillta och Juha utbringar snabbt ett par skålar för ett lyckat möte, och Jurij är inte sen att följa efter.
Eftersom vi är fyra olika nationaliteter vid bordet berättas det mycket lustiga historier om olika nationella särdrag. Jurij börjar beställa in underliga spritsorter åt Lasse medan Lasse är på toaletten. Lasse kommer tillbaka och tittar på spriten, luktar på den och frågar ”Is it petrol?”. Jurij svarar ja och Lasse dricker glatt. När vi skall gå därifrån insisterar kyparen på att jag måste ta två georgiska vinlerkrus som souvenir, så jag packar snällt ned dessa och tackar på ryska.
Tillbaka på hotellet igen ser jag att jag fått en ny reklambroschyr på rummet. På omslaget ser jag till min stora förvåning följande text med stora bokstäver:
All reklam är bra reklam, eller?
Jag funderar ett tag på om jag skall ringa till hotellreceptionen och fråga om gasmask ingår i biljettpriset, men väljer att låta bli och avslutar istället kvällen med CNN. Imorgon är det utbildningsdag och på kvällen skall vi ta ut Serej (inte Sergej som jag trodde) på ”Vodka-test” som det så tjusigt kallas. Vi släpper honom inte därifrån förrän han lovat att köpa systemet. Juha är en bra säljare.
Vaknar 07:00 (05:00 svensk tid). Går ned till frukosten. Undrar om jag verkligen vaknat när jag kliver in i frukostsalen. Allt är inrett i guldstukaturer, och troligen skulle man få in Cheops-pyramiden i salen. Dessutom sitter det en tjej och spelar harpa(!) på en liten scen, inte långt borta från marmorfontänten.
Beställer en kaffe, och börjar sedan scanna frukostbuffén. Inser att jag kommer för sent till kunden om jag skall titta igenom allt, så jag tar en macka, och lämnar kaviaren just idag.
Efter att ha gjort mig i ordning går jag ned igen, skall träffa någon som heter Jurij i lobbyn 08:30. 09:10 ringer Jurij och berättar att det är mycket trafik i Moskva. Lite senare dyker han upp, och vi åker i hans Mitsubishi till kontoret. Vi stannar vid något som ser ut som Blåkulla i Solna, fast hundra år mer slitet, och säger att vi är framme. Efter att ha gått in genom en plåtdörr på baksidan av huset kommer vi till en säkerhetskontroll där det kliver fram en farbror som antagligen jobbat som lägervakt i Gulag. Han säger ”Stop” och ”passport” och jag lämnar av någon anledning mitt pass. Han pekar med hela kroppen på en annan plåtdörr, och vi går vidare in i rivningskåken.
Charmiga kåkar
Efter en hissfärd som om den vore tagen ur någon riktigt dålig skräckfilm, komplett med slocknande lampor och våldsamma skakningar kommer vi till kontoret. G-dräkt hade inte varit hel omotiverat. Jag säger lite försonande till Jurij att jag faktiskt ”have seen worse elevators in Budapest”. Han verkar måttligt road.
Jurij säger att vi skall börja med ett möte. Jurij tolkar, eftersom inga andra i mötet talar engelska. Jag förklarar vad vi skall göra idag, och Jurij säger något på ryska. De andra ser förvirrade ut, och jag föreslår att vi sätter igång. En person som jag inte uppfattat namnet på pekar på en dator och säger: ”This is machine”. Jag frågar om det är SQL-servern och han ser lite frågande ut. Jag säger EÄSKJEOÄL-SEERVEER med grov rysk accent, och då förstår han. Samtidigt kommer jag på att ryska är lite likt gotländska.
Plötsligt kommer tjejen som tolkar gående med min jacka, och jag undrar vad som står på. ”Are we going somewhere?” frågar jag. ”Yes” blir det uttömmande svaret. Vi pressar in oss i en högerstyrd(!) Subaru, och åker en halvtimme tills vi kommer till något som ser ut som någon slags fabrik. Där går vi in och jag får förklarat att ”we are having dinner”. OK, tänkte jag, lite tidigt kanske (klockan 12:00), men OK. Det visar sig att vi hamnat i en sovjetisk lunchmatsal. Jag frågar om någon kan låna ut lite rubel, eftersom jag bara har dollar, och säger sedan också att jag äter det de andra äter. Jag får några tallrikar med mat, och ett glas med vätska i som jag fortfarande inte listat ut vad det var för något (smakade ungefär som äpplejuice med honung). Jag börjar med soppan som som är gjord på motorolja (10W30) och potatis. ”Mmm, delicious” säger jag, och de andra skrattar, då de uppenbarligen snappade upp ironin, eller också tyckte de bara att jag var ovanligt dum i huvudet. Huvudrätten för dagen är brosk i tapetklister. Efter att ha lyckats äta nästan allt signalerar jag att jag är klar. ”No hurry, just eat” blir svaret. Jag svarar att jag är såååå mätt nu, och så åker vi.
Vi kommer till någon annan rivningskåk, och jag blir anvisad ytterligare maskiner att installera. Jag blir tvungen att fråga om det här är den sista siten, eller om vi skall fortsätta sightseeingen. De svarar att det är den sista siten. Efter installationen inser jag att det inte fungerar, och misstänker efter att ha försökt allt att servern på det andra kontoret kanske är felkonfigurerad, och jag inser att jag måste komma åt ”SQL Server Enterprise manager”. Jag berättar detta för tolken som översätter, och vips får jag en uppringd telefon i handen med en okänd person i andra änden. Jag frågar vem det är och får till svar av tolken att det är ”Enterprise Manager”, dvs företagets VD. Efter flera förklaringar om att SQL Server Enterprise Manager är en programvara reder vi ut missförståndet.
Volga
Tillbaka igen på det första kontoret ringer Jurij. Han säger att han beställt en taxi till mig, som kommer komma 16:30. Han berättar att det är en blå Volga och inget annat, jag frågar om det är förbetalt, han svarar att det är det. Sedan tillägger han lite ”by the way” att jag skall ringa honom om det blir problem med taxin. Jag frågar vilka problem han syftar på och han svarar mycket betryggande: ”You know, taxi companies, not reliable, they drive wrong, you can not trust them”. Taxin kommer, oskyltad bil med en svartmuskig chaufför som morrar något. Jag frågar vilket företag som skickat honom, men han förstår inte. Till slut säger han företagets namn (tror jag) och jag sätter mig i bilen. Vi åker genom Moskva utan ett ord, och till slut är vi framme vid hotellet. Chauffören svär åt mig (låter det som, men antagligen säger han bara hej), och jag går upp till mitt rum.
Jag har sett i infopärmen på hotellet att man kan koppla sin dator till hotelltelefonen och komma åt Internet den vägen, bara man skaffar en kabel som de skall ha i receptionen. Jag ringer ned till receptionen, och plötsligt förstår de inte engelska längre. Jag frågar efter ”modem cable”, ”internet cable” och ”telephone cable for the computer”, och blir till slut hänvisad till ”Business centre” på plan 2. Jag går dit, och där möts jag av jättetrevlig rysktalande personal som inte begriper ett ord av vad jag säger. Efter att länge och väl förklarat att jag vill ha en modemkabel och pekat på anvisningen i infopärmen skiner hon plötsligt upp och säger: ”You want Internet! We cchhave Internet here!”. Jag förklarar att jag måste koppla in min dator, och hon ser oförstående ut igen. Till slut hänvisar hon mig till receptionen.
Jag ringer ned till receptionen, där engelskaförståelsen har regrederat ytterligare sen sist. Jag frågar återigen efter modemkabel, men denna gång får jag bara det något kryptiska svaret: ”You call 1…..” och sedan blir det tyst. Sedan fortsätter han ”You call six clock”. Jag frågar om han menar att jag skall ringa klockan sex och han svarar: ”Da”. Jag ger upp.
Imorgon blir det workshop med tolk. Jag misstänker att det är snäppet lättare att tala med delfiner. Jag kanske borde jobba på Kolmården istället.
Jurij ringde och beordrade: ”I will come to hotel 21:30. We will drink coffee”. Lite udda kanske, men jag sade ja.
Kom just tillbaka från utflykten med Jurij. Han visade mig runt hela gamla stan i Moskva, Kreml, Röda torget, Basilikan och naturligtvis KGBs högkvarter. Precis när vi gick på Röda torget och jag tänkte att vad skönt att det inte är Sovjet längre för då skulle man väl bli stoppad av någon militärpolis och gripen för att det var för sent på kvällen, blev vi stoppade av en militärpolis som frågade varför vi var ute så sent på kvällen, och vilket land vi kom ifrån och om vi verkligen fick vara ute så här dags. Just som jag trodde att vi skulle bli deporterade lyckades tydligen Jurij snacka bort honom, för han gick sin väg. Det var ju skönt.
På väg från Röda Torget förklarade Jurij hur bra Putin var som har lyckats ena landet och skapa stabilitet i Ryssland till skillnad från Jeltsin. Jag höll med och påpekade att ju Putin i alla fall hade lyckats isolera instabiliteten till en och annan teater. Det tyckte Jurij var rätt kul.
Jurij lovade att jag skall få åka Volga imorgon också.
Anländer till Moskva efter en superb flygning med SAS. De har verkligen ryckt upp sin business class, och är nu nästan i klass med Finnair. Tryckkabinen var för ovanlighetens skull helt smärtfri i MD-81:an, och maten var riktigt ätlig, på gränsen till god.
Är lite orolig för vad som skall hända i tullen, jag har blivit uppmanad av uppdragsgivaren att ”ta med mig 200-300$ och gå på rött”. Det visar sig dock vara ett vinnande drag. Alla som går på grönt blir stoppade och får bagaget genomsökt, medan jag som snällt deklarerar mina pengar i tullen blir genomsläppt direkt utan vidare frågor. Jag antar att det hela bygger på någon slags rysk-sovjetisk logik: Alla som säger att de inte har något att deklarera är automatiskt misstänkta smugglare, medan de som deklarerar inte är så dumma så att de försöker smuggla något. Eller?
Efter att ha passerat tullen kliver man ut i en folksamling. Det visar sig att det är ett par hundra chaufförer som försöker ragga körningar. Efter att ha baxat mig igenom klungan och artigt svarat ”maybe another time” på frågan ”Cheap taxi government taxi OK sir?” hundra gånger ser jag slutligen nån trött typ som står med en skylt: ”Mr Tanner”.
Skönt, tänker jag, då slipper jag i all fall reda ut hur jag skall ta mig härifrån samtidigt som jag har en klase svarttaxichaufförer hängande på ryggen. Jag tar tag i honom och frågar honom vem som beställt taxin. Han replikerar med ”#(%(/&¤#(/&”. Och så bär det iväg i en Lada Sputnik (jo den hette så).
Det visar sig på vägen in att jag åker med någon som hemskt gärna vill berätta om sin stad. På ryska. Så jag nickar och upprepar allt han säger, och det verkar han vara nöjd med. På vägen in mot stan slår det mig att det finns bara två sorters bilister i den här staden. De som kör Lada, och de som kör BMW 7-serien. Tillsammans verkar dessa två bilmärken utgöra 97% av bilparken, och plötsligt förstår jag vart alla stulna BMW i Sverige tagit vägen.
I förväg har jag tagit reda på att hotellet ligger mittemot Bolsjoj-teatern, så när jag ser hotellskylten säger jag till den förvånade taxichauffören: ”Aha, Bolsjoj-teatr”, varpå han nickar nöjt.
På hotellet
Väl framme på hotellet tar jag mig förbi rugbylaget med väktare som hälsar mig välkommen på ryska (får man anta) och går fram till disken. Där står en piccolo som väldigt gärna vill bära min mitt handbagage. Jag nekar och checkar in istället.
Efter en rundvandring i lobbyn inser jag varför Rysslands befolkning till stora delar är fattiga. Det beror på att alla pengar i hela landet antagligen gick åt när de renoverade just denna hotellobby. Jag går upp till rummet. Det verkar helt OK. Sätter på TV:n, och inser att det inte går att byta kanaler på den. Ringer till Conciergen och påpekar detta. 2,5 sekunder senare knackar en reparatör i kostym på dörren. Jag förklarar att det är något fel, och han roar sig med att demontera ett antal svarta dosor ur väggen, trots att jag försöker förklarar att det är fjärrkontrollen jag har problem med. Till slut drar han ut en svart låda ur väggen, tittar på den lägger en besvärjelse på ryska och ger mig en annan fjärrkontroll.
