Sista dagen, och allt som återstår är en artighetsvisit hos kunden. Trodde jag, ja. När jag kommer till kunden som så sent som igår satt och använde systemet som om han aldrig gjort annat, möts jag av febril aktivitet och 3 personer står och argumenterar vilt på ryska framför systemservern. Jag förstår ganska snart att orsaken till detta är att servern har kraschat och inte går att starta igen. Serej är mycket upprörd och skriker något om att det minsann inte var något fel på maskinerna innan vi kom hit och installerade vårt system.
En kvart senare har sysadmin konstaterat att det under natten skett en virusattack, och att de inte haft något skydd mot detta. Serej hade en mycket vänlig ton resten av dagen.
Vi kör igenom lite frågor tillsammans med Juha som tolkar, men vid lunch måste Juha gå, och någon annan tolk finns inte tillgänglig. Så jag blir helt sonika lämnad att avsluta uppdraget utan språklig assistans.
Om det var svårt att kommunicera MED tolk, så var det i alla fall ingenting mot hur svårt det var att kommunicera utan. Jag uppfann dock snabbt ett nytt sätt. Serej hade lite frågor om hur han skulle mata in viss data i systemet, så jag pekade på datautskriften, sedan på skärmen och frågade: ”OK”? Serej svarar ”njet”. Jag pekar på ett annat ställe, Serej svarar ”Da”, och med hjälp av denna sofistikerade dataanalysprocess tar vi oss igenom resterande öppna frågor.
Det blir dags att åka ut till flygplatsen, där jag tar mig igenom de tre separata säkerhetskontrollerna och tullförhören. Planet landar på Arlanda och begreppet hemma bäst känns sannare än någonsin.
Tillbaka i Sverige igen minns jag Juhas sista ord: ”Du, jag har tänkt att vi skall låta Ukrainarna provköra det här systemet också”.
Da svedanja Moskva; Kiev, here I come……….