2002-11-19, dag 3, avsnitt 1

Jurij ljög. Det blev inte någon Volga idag. Det blev en Lada Samara. Chauffören kom 40 minuter för sent, så jag hade nästan gett upp helt, när han slutligen dök upp. Jag satte mig i bilen, och han sade ”)(”/#¤)(/”#¤#()(/”#¤”. Eftersom jag tröttnat på att alla pratar ryska med mig, fast det är uppenbart att jag inte gör det, svarade jag ”Visst, det blir bra, tack så mycket” på svenska. Tydligen blev han extremt förolämpad, för han tryckte gasen i botten och började svänga fram och tillbaka mellan filerna på huvudgatan så att det nästan skrek i däcken. Jag förstod efter en stund att det nog var något han sett på TV när Formel-förarna värmer däcken på det sättet. Efter denna uppvärmning började han prata med sig själv, och placerade sig dödsföraktande i över 100km/h på mittlinjen av gatan.

Efter ett tag insåg jag att han bara körde planlöst fram och tillbaka i Moskva utan att egentligen ha någon destination. Plötsligt sliter han upp en mobiltelefon och skriker något om ”prablem” och ”klient”, samtidigt som han börjar bläddra i två kartböcker samtidigt som han kör med ena hjulparet på trottoaren med hjälp av knät. Han bläddrar frenetiskt. Efter att ha prövat samtliga tvärgator i nordvästra Moskva kommer vi slutligen mot alla odds fram levande till kontoret. Han ser mycket nöjd ut. Jag anländer till kontoret på nytt förseningsrekord: 1 timme och 20 minuter för sent.

Väl framme hos Gulag-farbrorn i receptionen kommer jag på att jag måste prata mig förbi honom på något sätt utan att passera fängelse :-). Det visar sig vara något mer komplicerat än man skulle kunna tro. Jag försöker först att lite nonchalant säga kundens namn och bara gå vidare, men den gubben går inte. Han säger ”Stop” och säger något på ryska. Jag säger ”No russkij” och upprepar kundens namn igen. Han tittar som ett fån. Jag upprepar nu kundens namn med gotländsk accent, och då börjar han ringa. Flera samtal senare börjar jag undra vad han håller på med. Han pekar på en stol och säger ”Sit”. Eftersom jag börjat förstå att det är korrekt att bli tilltalad som en hund i Ryssland, sätter jag mig ned. Efter ett tag kommer det någon och släpper in mig.

Nu börjar dagens övning. Den går i princip ut på följande:

Jag säger: ”This is how you are supposed to create items in the system”.
Kunden säger: ”Aha, njet”
Tolken säger: ”Very good”
Jag säger: ”This is how you are supposed to create orders in the system”.
Kunden säger: ”Aha, njet”
Tolken säger: ”Very good”
Jag säger: ”This is how you are supposed to create a user account in the system”.
Kunden säger: ”Aha, njet”
Tolken säger: ”Very good”

Sådär håller vi på fram till lunch. Vi åker iväg till fabriken för att äta lunch. Idag är det betydligt bättre mat. Det är en mycket god grönsakssoppa, och till huvudrätt är det helstekt brosk med tapetklister. Får även veta att drickan man dricker till heter Kompott. Fortfarande ingen ledtråd om vad den består av egentligen, tänker jag, men det vill jag nog inte veta egentligen. Eftersom 3 luncher kostar 60:- tillsammans, beslutar jag mig för att bjuda alla på lunch. Mycket uppskattat.

Tillbaka igen hos kunden efter lunch blir jobbet besvärligare. Det har dykt upp en fråga som Sergej på kontoret febrilt försöker förklara på ryska. Kommunikationen går i cirklar ungefär på följande sätt:

Sergej (via tolk): ”I need list of different types”
Jag visar och säger: ”Yes, here you have the list of different types”
Sergej (via tolk): ”No list, I need combobox”
Jag förklarar med: ”This is exactly like a combo box, but with more features”
Sergej: ”Aha, njet” <tyst>
Sergej (via tolk): ” I mean I need list, not character”
Jag frågar: ”What do you mean by character?”
Sergej (via tolk): ”I need list of different types”

Osv, osv.

Efter en timme ger jag upp och säger att om vi sover på saken kanske jag kan förstå vad han menar. Jag skall dessutom möta Juha på hans kontor, så jag har en taxi beställd. Jag tackar för mig och hoppar in i taxin (en Lada 1500). Denna chaufför talar heller ingen engelska, så jag visar på visitkortet vart jag skall. Han nickar och vi drar iväg. Klockan är 15:00 och vi skall åka c:a 10 kilometer. Denna chaufför uppvisar en helt ny form av körning i kö. Tekniken bygger på att man omväxlande står på gasen eller bromsen. Koppling och dragläge verkar vara helt okända begrepp för honom. Efter 20 minuter svänger han av för att tanka. Han ställer sig vid pumpen för 80 oktan, och tankar 3 liter. Sedan bär det iväg igen. Vid det här laget har det börja skramla oroväckande i växellådan och tempmätaren i bilen står långt över rött, men han verkar inte ta notis om detta, så jag antar att allt är i sin ordning. Efter 1,5 timme kommer vi slutligen fram. Jag har försökt fotografera lite på vägen, men varje gång jag precis lyckats fokusera på något tvärnitar han, så att jag nästan sväljer kameran.

Framme kontoret träffar jag Jurij och Juha. Jurij säger att: ”I will come to hotel 18:30, we will eat Georgian food. No Vodka”. Jag tackar ja. Juha som bott i Moskva ser mycket orolig ut och frågar tre gånger om jag verkligen vill gå på Georgisk restaurant. Jag säger ja, och vi bestämmer att vi skall gå till ”Tbilisi”, enligt Jurij en av de bättre Georgiska restauranterna. Juha är inte övertygad.

Vi anländer till den Georgiska restauranten. Där möter vi upp en kollega från Sverige som heter Lasse. Det är faktiskt två restauranter och Jurij förklarar att det är samma restaurant egentligen, med samma meny, fast i den ena har de byggt upp ett typiskt georgiskt bylandskap i autentisk plast för att kunna lura turister och andra idioter på mer pengar. Den andra har helt vanlig inredning och helt vanliga priser. Vi går in på idiotrestauranten.

Vi får in menyn och den är verkligen bara några sidor tunnare än Nationalencyklopedin. Jag börjar bläddra och har ganska roligt åt maträtternas namn då de är ”fritt” översatta från ryska till engelska. Jag noterar bland annat att ”halstrad ungstör på grönsaksbädd” har blivit ”Some fish with potatoes” på engelska, och lite annat. Jurij och Juha pratar ryska och Jurij säger sedan åt mig att jag jag visserligen kan få fortsätta läsa menyn, men att det ändå är han som bestämmer vad som skall ätas och drickas, så det är ingen idé. Jag kapitulerar och Jurij frågar om jag druckit Georgiskt rödvin. Jag svarar att jag har en flaska Azerbajansk konjak hemma. Där trampade jag tydligen på en öm tå, för Jurij förklarar nu att den enda konjak som minsann är något att ha är armenisk. Jag lovade att så fort som möjligt köpa armenisk konjak istället.

När vi får in maten förstår jag vari Georgiens storhet ligger. De har kommit ett steg längre än killarna i Brothersreklamen på TV (ni vet den där där de tar bort salladen från maten). I Georgien äter man döda djur. Bara döda djur. På spett. Allt annat är bara dekoration. Sallad är för sissies. Efter en halv kalv börjar stämningen tillta och Juha utbringar snabbt ett par skålar för ett lyckat möte, och Jurij är inte sen att följa efter.

Eftersom vi är fyra olika nationaliteter vid bordet berättas det mycket lustiga historier om olika nationella särdrag. Jurij börjar beställa in underliga spritsorter åt Lasse medan Lasse är på toaletten. Lasse kommer tillbaka och tittar på spriten, luktar på den och frågar ”Is it petrol?”. Jurij svarar ja och Lasse dricker glatt. När vi skall gå därifrån insisterar kyparen på att jag måste ta två georgiska vinlerkrus som souvenir, så jag packar snällt ned dessa och tackar på ryska.

Tillbaka på hotellet igen ser jag att jag fått en ny reklambroschyr på rummet. På omslaget ser jag till min stora förvåning följande text med stora bokstäver:

Jag funderar ett tag på om jag skall ringa till hotellreceptionen och fråga om gasmask ingår i biljettpriset, men väljer att låta bli och avslutar istället kvällen med CNN. Imorgon är det utbildningsdag och på kvällen skall vi ta ut Serej (inte Sergej som jag trodde) på ”Vodka-test” som det så tjusigt kallas. Vi släpper honom inte därifrån förrän han lovat att köpa systemet. Juha är en bra säljare.