Category: Tales of the arabian nights

Posted on

Friskt kopplat hälften brunnet

Idag kommer den stora dagen när vi skall få ström till våran utrustning. Naturligtvis vet jag ju redan att chansen att det skall ske är mindre än en procent, det är ju trots allt i Riyadh vi är, men jag tror ändå nånstans att vi kanske kommer få ström. Särskilt som de har sagt att det är klart sedan två månader tillbaka.

Jag märker efter ett tag att det inte kommer komma nån ström, eftersom alla bara svara “Inshallah” på frågan om den kommer snart. Jag tröttnar och bestämmer med min tekniker att vi löser det här på ett lite annat sätt. Jag beordrar honom att leta reda på alla skarvsladdar som går att hitta, varpå vi kopplar in vårat 4000W serverrack i ett vanligt vägguttag. Jag vet ju att säkringar generellt bara går när man startar saker, så jag startar maskinerna i racket en efter en, tills allt är startat. Vi känner på skarvsladdarna. Det brändes lite, så jag knackar på han som är datacenteransvarig och säger glatt: “Nu har vi kopplat in servrarna själva, men du kanske vill fixa lite bättre ström, för det där brinner nog upp strax”. Han såg lätt chockad ut, och sedan började det faktiskt hända saker.

Kändes extremt hedrande att lyckas göra en så undermålig inkoppling så att en arab blir nervös. 2-0 till oss.

Resten av dagen flyter på ganska bra, och jag bestämmer med Aziz att vi skall till skräddaren i helgen och beställa en thobe (stjärngossedräkt) och en Gutra (handduk) till mig. Lite kul.

På kvällen funderar jag på om jag skall gå till den italienska restauranten och äta parmaskinka och ett glas vin, eller om jag kanske skall äta några kräftor och en snaps…… men jag får nöja mig med den lokala sushin, även om den är tråkigare än min favoritsushi i Bromma.

Posted on

Värdetransport Saudi style

Så, stunden är kommen för att få våran kära serverutrustning levererad. Jag ringer TNT för att bekräfta att allt är klart, och döm om min förvåning när de säger att de kommer vara på plats om 10 minuter.
Vi sätter oss i en taxi och åker till datacentret. Utanför datacentret ser vi efter en stund en syn för gudarna.
En bärgningsbil från 1800-talet av okänd japansk härkomst kommer skramlande och jag ser att vårt 4-miljoners serverrack står på flaket. Lastsäkrat med sytråd. 700kg serverrack. På högkant.
Eftersom inget förvånar mig längre tar jag på mig solglasögon och bestämmer mig för att sätta mig ned och beskåda spektaklet. Min tekniker Niklas ser lätt oroad ut, men har i alla fall sinnesnärvaro nog att börja ta kort på allt.
Ut ur bilen hoppar 4-5 araber i brun pyjamas och sandaler och börjar baxa loss paketet med hjälp av brädor och pallyft. Niklas tar kort för glatta livet. 2 av araberna håller på att stryka med när racket nästan välter, men på något mirakulöst sätt lyckas en liten indier hålla emot hela vikten och rädda upp det hela.
IMG_1614Till slut är det avlastat bara för att konstatera att vi inte får in det med emballage i hissarna. Vi ger upp och packar upp racket utanför ingången istället. Snacka om att SUN-servrarna gjorde skäl för namnet….
Fler bilder finns i galleriet i menyn till vänster. Efter diverse dödsföraktande förflyttningar av eländet till 8:e våningen står allt på plats vid lunchtid, och vi kan börja jobba. Enda haken är att kunden bara ljög när han sa att han hade dragit fram ström till platsen, så vi kan mest konstatera att vi nog inte behöver jobba mer förrän det är fixat.
En av araberna på kontoret är så glad så att han vill att vi skall vara kompisar så han vill att vi skall gå och hålla handen vilket tydligen är normalt i Saudi. Jag går motvilligt med på det medan jag mumlar nåt om “gay parade”.
Abdulrahman förslår att vi skall ta ett lunchbreak, och tar oss till en Saudisk restaurant som heter nåt i stil med “Kräks” fast med konstigt uttal.
Där sitter vi på golvet och äter olikfärgat ris med kyckling ur ett mindre badkar som står på golvet. Jag kan säga att det inte är så lätt att äta ris med en hand utan bestick som det låter.
Tillbaka på kontoret väntar vi ett par timmar på ström, men ger upp och går tillbaka till hotellet för ännu en trevlig innekväll i Riyadh som vi i ren tristess tänker använda för att hacka hotellets nätverk i brist på annat.
På väg upp till rummet pratar Niklas ganska högt i korridoren, och eftersom jag är trött och har ont i huvudet får jag tyst på honom genom den något ologiska kommentaren: Ssccchhh… han sover….
Posted on

Indiana Johan and the raiders of the lost rack

Idag skall vi alltså åka till datahallen för att beskåda vår utrustning som skall stå där.
Jag ringer TNT Riyadh för att kolla att allt är klart och på plats och får beskedet att godset står nånstans i Riyadh. Efter ett djupt andetag skickar jag tillbaka mitt projektteam till hotellet och sätter mig i en taxi till TNT.
Väl där tar jag tag i den ansvariga indiern och det är nu vi börjar nåt som liknar den klassiska scenen när Indiana jones jagar skurkar i Kairo.
Vi går och åker kors och tvärs genom hela Riyadh och jagar dokument, tullpapper, personer som skall skriva på saker, bilar, personal osv, osv. Efter fem timmar och en rejäl solbränna senare verkar det som om jag i alla fall fått allt klart för att de skall kunna skeppa vidare till våran kund imorgon.
När vi nu vet att vårt serverrack kommer komma fram, så gör vi misstaget att gå till Jaffars kontor där vi blir inlåsta med fransmännen som är där på bestraffning. Jaffar säger bestämt att han inte tänker släppa ut oss förrän vi löst ett problem som inte har med vare sig oss eller fransmännen att göra (ett fel i Nokias telefoner).
Jag börjar kunna honom nu, så jag skrattar bara och säger: Dear Mr Jaffar, eftersom vi skall vara här en månad så lämnar jag beslutet till dig om du vill att vi skall sitta här och titta på när fransmännen löser ditt problem, eller om du vill att vi skall leverera din beställning. Your call. Han blir mycket upprörd eftersom han inser att han inte kan svara något annat på detta än att låta oss gå. Han blir så upprörd så att han ställer in fransmännens flight och tvingar kvar dem hela veckan. 1-0 till oss.
Det känns skönt att det inte bara är Jaffar som kan vara lite EXTrEM (117).
Posted on

Back to the scene of the crime

Vår ankomst till Riyadh bjöd inte på några större överraskningar. Samma flyg som vanligt, men den här gången med 39 graders feber (ungeär samma som lokal nattemperatur alltså) och förkyld. Kunde börjat bättre.
På flygplatsen skall vi hämta ut min kollega Niklas bagage, och vi ställer oss vid ett av bagagebanden. Naturligtvis är inte banden uppmärkta, utan man skall leka leken “gissa var mitt bagage kommer”. När vi gjort det en timme, och det fortfarande inte har kommit någon väska, tröttnar vi och går till bagageservicen. Efter ytterligare en halvtimme där vi beskrivit väskan i minsta detalj, får vi beskedet att de kommer höra av sig imorgon. Vi vänder oss om för att gå, och 1 meter bakom oss står väskan. Det var ju lite tur för den innehöll all systemkritisk dokumentation i original.
Väl ute så kom det fram någon i lakan och frågade “Taxi?”. Jag frågade efter priset till stan. “100$” blev svaret. Jag skrattade så jag nästan kiknade och vi gick till en riktig taxi istället. Väl framme på hotellet var jag så trött så jag nästan såg blåa kaniner, så jag kopplade bara upp datorn och gick och lade mig efter att ha kollat mailen.
Posted on

Förhandlingen kollapsar

För er som är uppmärksamma saknas gårdagen i bloggen. Det beror på mycket märkliga omständigheter. Vi kom till kontoret, där alla satt ned i tid och vi ägnade hela dagen åt att ha olika möten med rätt personer i rätt tid, för att mot slutet mot dagen ha klarat av dagens agenda utan incidenter. Inget att skriva en blogg om med andra ord.
Idag vaknade jag därför med en märklig känsla av att allt kommer att bli bra. Visserligen hade jag bara sovit tre timmar, men med tanke på hur smidigt det gick igår, tyckte jag att det också var lugnt.
Framme på kontoret blir vi direkt indragna i ett möte med Jafar, som sitter och ler i ett konferensrum. Oroväckande, tänker jag, eftersom han brukar le så där strax innan han tar livet av någon stackars konsult.
Det visar sig dock snabbt att han är på sitt lekfulla humör. Han tänkte att vi skulle sitta hela förmiddagen och prata om små skojiga finesser man kan ha i GSM-nät. Inget som hade med vårat projekt att göra, men ändå.
Det blir mer och mer stressigt, och det blir inte lugnare av att han emellanåt tar telefonsamtal där han yttrar saker som “I’ll cut your throat” och “I will penalise you personally”, varpå han lägger på och ler så där igen.
Min Key Account Manager är med och ser mycket plågad ut när det närmar sig lunch, eftersom han skulle ha ägnat dagen åt kommersiella diskussioner med projektgruppen i Saudi.
Vi blir lovade att vi kan köra direkt efter lunch.
Längtar efter hemresa vid det här laget, så jag tröstar mig med en gigantisk sushi till lunch. Mmmmm. Sushi.
Efter lunch känns allting bekant igen. Alla springer som yra höns, och efter ett par timmar tröttnar jag och ringer upp VDn i Saudi och säger åt honom att han måste få sitt folk att sitta ned. Klockan 16 kan vi slutligen börja vår arbetsdag.
I tron att vi snabb skall komma överens sätter vi igång och går igenom gårdagens krav som vi kommit överens om. Det visar sig snabbt att det ju var IGÅR vi kom överens om det och det gäller ju inte IDAG så klart. En hel lista med nya krav, och vi får börja om från början. Mycket senare konstaterar vi att det enda vi är överens om är att vi inte är överens, och vi är tillbaka på ruta ett.
Jag uppbringar mina sista krafter till att förklara att vi åker nu, inte kommer tillbaka för att fixa det här, och att de får skylla sig själva nu. Vi går från kontoret, och känner oss väldigt nöjda med att vi skall hem till Sverige igen.
Avslutningsvis på hotellet äter vi en kanonbuffe (mestadels sushi, IGEN) och ger oss iväg mot King Khaled Airport för en härlig 12-timmars resa hem.
Fortsättning följer…..
Posted on

Detour i mellanöstern

Ja, så var det dags att återvända igen, och det börjar som vanligt med att jag är sen till Arlanda. Min kollega Nisse som skall med igen, väntar otåligt, och ringer när jag är på väg ut. Jag har sovit i hela 2 timmar och är i toppform.
När vi checkat in och står i gaten, ser vi att flighten till Paris är försenad en halvtimme. Det är en aning oroväckande, eftersom vi har exakt 40 minuter till anslutningsflighten i Paris. Som naturligtvis är den enda till Saudi från Paris. Det visar sig att alla flighter till Paris är försenade på grund av att flygledarna där strejkar som vanligt. Jag känner en lätt irritation som jag ventilerar med Air France-personalen i ordalag som: “förbannade tomatkastande bondkollegor i flygledartornet” och “ni kan visst varken göra SIM-kort eller flyga”. Slutligen lovar de att vi skall kunna bli omdirigerade via en annan flight vid behov och vi lyfter så småningom mot Paris.
Väl framme i Paris har vi precis 5 minuter till take-off för vår flight till Riyadh, och den är i andra ändan av flygplatsen. Självklart finns ingen transfer, så vi får springa som gaseller (med handbagage) över hela Charles de Gaulle, och när vi slutligen kommer fram till andra terminalen ser jag den fantastiska skylten: “Riyadh 10:40 Termine”, vilket är franska och betyder “Eftersom vi är fransmän och inte bryr oss så har vi ställt in er enda flygning till Riyadh”.
Vi går till transferdesken för att få lite assistans med problemet, och efter mycket funderande konstaterar de att vi kan få en flight till Beirut, och att det kanske går nåt flyg därifrån sedan till Riyadh. Vi skall få besked om detta ett antal timmar senare.
Under tiden sätter vi oss i en fransk bar på flygplatsen, och jag inser att det här är rätt tillfälle att dricka öl. Jag beställer en fransk veteöl, som är helt odrickbar, och frågar sedan efter nån annan sorts öl, varpå de tittar på mig som fån och undrar vad jag menar. Jag ger upp och fortsätter dricka fransk veteöl i ett par timmar.
Efter ett par timmar får vi det fantastiska beskedet att vår eventuella flight till Beirut är försenad en och en halv timme, så att vi kommer missa alla eventuella anslutningar till Saudi. Funderar vid det här laget på att hoppa på planet till Osaka, och försöka därifrån istället.
Eftersom det verkar vara rena självmordet att åka till Beirut på chansning och hoppas på medvind för att hinna med planet till Riyadh, bestämmer vi oss för att göra just det. Det andra alternativet var ett tips från en Libanes som rekommenderade oss att hyra en bil i Beirut och köra ned till Riyadh.
Vi är uppgraderade till första klass på flyget till Beirut, så vi tycker det verkar vara en bra idé att äta hinkvis med gåsleverpastej och dricka champagne hela vägen ned. Vi konstaterar efter några timmar att vi kommer ha ungefär 2 minuter att hinna med planet till Riyadh.
Som genom ett mirakel hinner vi precis igenom flygplatsen i Beirut, och resten av resan går märkligt nog utan problem. Till och med att passera tullen (som inte tillåter att man druckit alkohol) går bra, så jag slipper till och med använda min reservplan och skylla på att jag är sjuk och äter penicilin.
Får samma rum på hotellet som förra gången, och efter att ha rest i 17 timmar tycker jag det är dags att lägga ned verksamheten för idag.
Posted on

Översvämning? I en öken?

Sista dagen, och jag lever alltså fortfarande. Har fått sova i säkert hela tre timmar, så jag är på topphumör när jag kliver in på kontoret. Idag skall jag försöka med uppgiften att få flera personer att sitta med oss och diskutera lösningar hela dagen.
Det lyckas till en början ganska bra, när jag efter en del jagande lyckas få till ett möte med en tysk konsult med krulligt hår och pilotglasögon, och nån lokal förmåga som har en stund över. Jag sätter min kollega Nisse på att dra ur dem allt vi behöver veta. Under tiden försöker jag tvinga mig till lite underskrifter och jaga fram de SIM-kort vi behöver för att testa vårt system innan den Saudiska helgen (som infaller torsdag-fredag) och påsk.
Under eftermiddagen ser jag liksom hur folk svischar förbi ungefär som om jag själv var inspelad i slow-motion, och till slut ger jag upp och sätter mig på en stol och tittar på eländet. Efter ett tag inser jag att jag befinner mig på ett dagis för ADHD-barn. Fortsätter jaga SIM-kort fram till lunch.
Vi är nu så rutinerade på det här så vi glider in på ett arabiskt hak och tar en dagens från den arabiska menyn. Inte så tokigt.
Nu behöver jag få tag på Ahmed igen, så jag springer runt och frågar alla om de sett Ahmed. Tills slut träffar jag på en konsult från väst som också letar efter honom. Han väntar på att få ha sitt möte som planerat klockan 11, och har letat sedan dess. Klockan är då 15.
Jag har redan tidigare under dagen bestämt att jag skall gå från kontoret redan vid 17-tiden, så när klockan närmar sig 19 inser jag att jag aldrig kommer få några fungerande kort. Då har jag redan fått lära dem hur man använder deras eget GSM-nät ett par gånger, samt konstaterat att det inte går att ringa med det. Vilket ju skulle kunna vara bra eftersom det lanseras på lördag.
Jag har precis ett samtal med Ahmed om hur vi jobbar i Sverige (inga togapartyn på jobbet, inga handdukar på huvudet, kommer i tid till möten, osv), när jag hör hur det börjar regna i korridoren. Bra tänker jag först, de kan de behöva i det här landet, när det plötsligt slår mig att korridoren ligger inomhus. Jag tittar ut från kontoret och ser att en indisk kille som försökt byta en glödlampa istället har roat sig med att ha av en vattenledning i taket. “Nice, you just got yourself a new swimming pool”, säger jag till Ahmed, och han tycker det är rätt kul.
När vi är klara möter jag samma konsult som tidigare, han letar efter Ahmed, för sitt möte klockan 11. Klockan är nu 19:30.
Nu är det istället lugnt på kontoret och jag frågar Aziz vart alla har tagit vägen. De har tagit helg och har åkt till Förenade Arab-emiraten för att dricka sprit, blev svaret. Jaha, tänker jag, så kan man ju också lösa problemet.
Jag tackar för mig vid 20-tiden och vi vinglar ut och tar en taxi till hotellet. Vi bestämmer oss för att äta på Planet Hollywood, Riyadh, där vi festar till med alkoholfri Budweiser och biffstek. En stund senare bestämmer jag att det är dags att skriva den sista bloggen för denna gång, så att jag hinner med det, innan planet går klockan 01:40 på natten.
Får ett samtal från min chef som är nöjd med vår insats, och berättar att han just planerat in en resa till Riyadh för honom och mig om två veckor…..
Salam alaykum Riadh. See you soon, inshallah.
Check.
Posted on

SIM city

Denna dag börjar som vanligt med Jakten på Ahmed. Vi skall ägna dagen åt att lösa alla kvarvarande frågo för att klara vår deadline, men där trodde jag tydligen fel.
När jag väl får tag på Ahmed förklarar han snabbt att vi måste byta ut alla SIM-kort som de har för att de är felaktiga. Han föreslår också att vi skall laga dem genom att skicka 250 miljoner SMS på vår bekostnad. Jag försöker förklara att det nog inte är något fel på SIM-korten, och att det dessutom inte är vi som har sålt dem. Han skrattar bara.
Strax efter ringer leverantören av SIM-korten och förklarar att jag inte får berätta för kunden att det är fel på SIM-korten. Nähä, säger jag, och skrattar bara.
Efter en stund ringer Stockholmskontoret och förklarar att jag inte får berätta för varken kunden eller leverantören att det är fel på SIM-korten. Jag börjar bli trött.
Efter att ha pratat med strax över halva jordens befolkning och lovat alla att jag inte skall berätta att det är fel på SIM-korten konstaterar kunden att det inte är fel på SIM-korten. Så skönt, tänker jag, tills det börjar ringa igen, och denna gång skall alla berätta att det är fel på SIM-korten i alla fall.
Sådär håller vi på i 7-8 timmar och till slut vet ingen vad det är fel på, varför eller vad vi skall göra åt det. Ahmed springer omkring och kastar ur sig sporadiska fraser som: “We must update something”, eller “Do you smoke crack?” och liknande. Jag försöker hugga tag i honom varje varv för att få honom att sitta ned så jag kan förklara hur det egentligen ligger till. Han vägrar men efter tre timmar har han sprungit sig trött.
Vårt lunchavbrott idag blev lite otippat ett arabiskt snabbmatställe där vi tog en shawarmaplate (ungefär kebabtallrik). Naturligtvis skulle vi äta denna med fingrarna. Utan att använda vänster hand. Pröva att äta kebabtallrik med ena hande bakom ryggen så förstår ni ungefär hur det var.
Efter att han har suttit ned i några minuter börjar det ringa igen och så är cirkusen igång igen.
Framåt kvällen så är jag tvungen att börja hota Ahmed, och till slut när jag står och skriker i örat på honom att jag tänker avblåsa hela projektet, åka hem med nästa plan och skratta åt honom när deras GSM-nät kollapsar så sätter han sig ned och vi kan börja jobba på allvar. Tid: 22:00.
22:15 har vi löst de flesta problem, eftersom Ahmed plötsligt är ett mirakel av samarbetsvillighet. Han klagar på att jag gnäller på att han inte samarbetar och jag börjar febrilt leta efter något jag kan slå i huvudet på honom igen.
Slutligen kommer vi tillbaka till hotellet, och jag kan gå och dö i sängen, och bara längta efter allt påskpyssel jag skall ha när jag kommer hem.
Posted on

På vansinnets gräns

Vi får sova hela 4 timmar innan det är dags att börja leka med araberna igen. I foajén träffar jag min kollega Nisse, och han är vid ganska gott mod. Liksom tidigare har vi bestämt med Ahmed att vi skall träffas klockan nio, så vi beställer en taxi till strax efter nio. Lyckligtvis har jag glömt lappen med adressen, men lyckas ändå på något sätt guida taxin till rätt hus.
Helt sonika kliver vi in på kontoret och träffar där den nya co-projektledaren Aziz. Aziz meddelar att Ahmed är lite upptagen men kanske kommer in senare, så vi sätter igång och går igenom alla öppna frågor, och när vi listat 5 mindre öppna frågor känner jag att vi är klara och att allt är lugnt. Slutligen skall vi bara kolla med utvecklingsavdelningen att de verkligen är klara med sin del av projektet.
Överoptimiska går vi ned och pratar med utvecklingschefen, och då visar det sig till vår förvåning att utvecklingsavdelningen har fått alla instruktioner av oss för flera veckor sedan, men tydligen inte förstått riktigt hur man gör, så de har liksom ignorerat helt att de skall utveckla en hel komponent av systemet.
T#&/%/&%//”# #”(/#(/¤&#, tänker jag, men kommer på att det nog är förbjudet, så jag säger “hoppsan då”. Handfast sätter jag min kollega Nisse på att slå dem tills de är klara. Eländigt, det är nu fyra dagar kvar tills allt skall vara klart…..
Fika har vi inte haft tid med, men vi tar en paus och går på lunch med en kul Saudisk kille som berättar lite om Saudi för oss, och tar oss till ett ställe som servererar arabiska köttmackor. Otroligt bra.
Tillbaka på projektkontoret sätter jag mig med Ahmed för att gå igenom lite dokument. Han är extremt stressad, men vi lyckas ändå gå igenom det mesta på ett bra sätt. Sedan försvinner han nån timme (utöver de 3 bönestunder jag redan fått genomlida), och efter det börjar jag känna igen honom. Han börjar i blixtrande tempo rada upp helt orimliga ny spännande krav som han tycker vi skall uppfylla, det ena löjligare än det andra. Naturligtvis skall alla vara uppfyllda imorgon. Som extra bonus kräver han att få komma och besöka oss i Sverige under påskhelgen för att se hur vår tekniska miljö ser ut, och jag inser att det inte är läge att börja förklara konceptet påsk för honom.
När mina nerver börjat passera belastningsindex går han iväg igen, så jag hinner inte göra verklighet av mina långt framskridna planer att strypa honom med nätadaptern till min laptop. Det dyker också upp ett gigantiskt problem som är omöjligt att lösa i tid, vilket inte gör mig gladare precis. Jag kräver att vi skall ha ett krismöte om detta med min chef, och han säger “OK, vi tar det om en halvtimme”. Under tiden hinner jag sätta ihop all osammanhängande information vi samlat ihop under dagen till något som nästan ser begripligt ut.
Efter endast 1 timme ringer jag Ahmed för att kolla vart han tog vägen, och förklarar att min chef väntar på vårt samtal, och han säger att han kommer om ett par minuter. 1 timme senare ringer jag Ahmed igen och kräver att han infinner sig nu. Han säger att vi kan ta det imorgon, och jag letar vilt efter ett lämpligt tillhygge att slå honom med när jag ser honom nästa gång, men väljer istället att lämna kontoret med Nisse när klockan börjar närma sig 21 och vi har jobbat i 12 timmar.
Tillbaka på hotellet har Armand, vår franska pre-salestekniker kommit för att assistera oss, så vi tar ett möte med honom som är klart vid 23-tiden.
Armand har kommit hit för att träffa Jafar, men Jafar ringde när Armand kommit till Abu Dhabi för att berätta att han inte har tid med det och åkt till Jordanien istället och stannar där hela veckan. Armand var såklart överlycklig……
Vid det här laget börjar det bli lite svårt att fokusera på något vettigt, så jag bestämmer mig för att ta en paus för att skriva på bloggen.
Posted on

Tillbaka till Arabien

Jaha, så var det dags att återvända till Arabien igen. Börjar bra, när jag upptäcker att jag skall vara på Arlanda om en halvtimme, och att jag stängt av väckarklockan. Minns något jag tänkte om att det nog var värt att få sova en stund till oavsett om jag missar planet eller inte.
Lyckligtvis hade jag packat dagen innan, så jag kunde bara kasta mig ned i bilen och stå på ordentligt ut till Arlanda, så jag kommer precis i lagom tid. In på incheckning (där de idag talar svenska) och vidare till planet. Sover hela vägen till London nästan, men vaknar precis lagom till landning när Kapten Modig (jo han hette så) tackar för sig.
På Heathrow skall vi byta till nästa flight, som denna gång är med det lokala bolaget Saudi Arabian. Vi kliver ombord och det verkar ju OK, blir kanske något oroad av att kaptenen inleder uttaxningen med en ganska lång bön till Allah om att flighten skall gå bra, som spelas upp i högtalarna. Känns betryggande. Allah var tydligen på vår sida idag, eftersom vi senare landade på King Khaled Airport, och kunde ta oss igenom passkontrollen utan problem.
Väl igenom kommer jag på att jag glömt beställa en bil, men det står en kille och håller upp en skylt med vårt hotellnamn på. Jag frågar om den är till oss, och han säger att den är till någon Mr. Smith eller något. Efter lite övertalning lyckas vi övertyga honom om att Mr Smith nog inte kommer och att det är bättre att han kör oss istället. Förlåt Mr Smith, hoppas du hittade en taxi.
Väl framme i hotellfoajen så håller mina skor på att ta livet på mig genom att jag halkar på marmorgolvet och bara med en mirakulös akrobatisk manöver undviker att ramla i golvet med huvet före. Direkt efter ser jag varningsskylten: Slippery when wet. Lite sent kanske.
Trött efter flighten sätter jag mig med min kollega Nisse för att utarbeta någon slags plan för hur vi skall tackla araberna imorgon. Det går inget vidare, eftersom hjärnan fungerar i någon slags slow motion, och jag känner mig helt jetlaggad. Vi går och käkar lite iransk kebab istället, innan det är dags att ignorera allt som behöver göras inför morgondagen och det är läggdags.
Jag har en känsla av att morgondagens blog kommer att bli läsvärd……