För er som är uppmärksamma saknas gårdagen i bloggen. Det beror på mycket märkliga omständigheter. Vi kom till kontoret, där alla satt ned i tid och vi ägnade hela dagen åt att ha olika möten med rätt personer i rätt tid, för att mot slutet mot dagen ha klarat av dagens agenda utan incidenter. Inget att skriva en blogg om med andra ord.
Idag vaknade jag därför med en märklig känsla av att allt kommer att bli bra. Visserligen hade jag bara sovit tre timmar, men med tanke på hur smidigt det gick igår, tyckte jag att det också var lugnt.
Framme på kontoret blir vi direkt indragna i ett möte med Jafar, som sitter och ler i ett konferensrum. Oroväckande, tänker jag, eftersom han brukar le så där strax innan han tar livet av någon stackars konsult.
Det visar sig dock snabbt att han är på sitt lekfulla humör. Han tänkte att vi skulle sitta hela förmiddagen och prata om små skojiga finesser man kan ha i GSM-nät. Inget som hade med vårat projekt att göra, men ändå.
Det blir mer och mer stressigt, och det blir inte lugnare av att han emellanåt tar telefonsamtal där han yttrar saker som “I’ll cut your throat” och “I will penalise you personally”, varpå han lägger på och ler så där igen.
Min Key Account Manager är med och ser mycket plågad ut när det närmar sig lunch, eftersom han skulle ha ägnat dagen åt kommersiella diskussioner med projektgruppen i Saudi.
Vi blir lovade att vi kan köra direkt efter lunch.
Längtar efter hemresa vid det här laget, så jag tröstar mig med en gigantisk sushi till lunch. Mmmmm. Sushi.
Efter lunch känns allting bekant igen. Alla springer som yra höns, och efter ett par timmar tröttnar jag och ringer upp VDn i Saudi och säger åt honom att han måste få sitt folk att sitta ned. Klockan 16 kan vi slutligen börja vår arbetsdag.
I tron att vi snabb skall komma överens sätter vi igång och går igenom gårdagens krav som vi kommit överens om. Det visar sig snabbt att det ju var IGÅR vi kom överens om det och det gäller ju inte IDAG så klart. En hel lista med nya krav, och vi får börja om från början. Mycket senare konstaterar vi att det enda vi är överens om är att vi inte är överens, och vi är tillbaka på ruta ett.
Jag uppbringar mina sista krafter till att förklara att vi åker nu, inte kommer tillbaka för att fixa det här, och att de får skylla sig själva nu. Vi går från kontoret, och känner oss väldigt nöjda med att vi skall hem till Sverige igen.
Avslutningsvis på hotellet äter vi en kanonbuffe (mestadels sushi, IGEN) och ger oss iväg mot King Khaled Airport för en härlig 12-timmars resa hem.
Fortsättning följer…..