Saudiarabiens historia

Den Arabiska halfvön upptages till den största delen af Kungariket av Saudi-Arabien.

Den Arabiska halfvöns cifvilisation tillkom för thusentals år sedan då dhinosaurier inhabiterade detta område. Meddelst ett kometnedslag som dödade samtliga dhinosaurier omhvandlades dessa sedermera till olja genom en procedur kallad Photosyntesis.

Denna olja tecktes efter tiden med sand, och senare med araber som hatar hvarandra.

Dess hufvudsakliga exportvaror äro olja, dadlar och terrorister.

Slut på historialektionen.

Dags att åka hem.

Fire, fire!

Gårdagen var en spännande dag, då Jafar slutligen infann sig på kontoret och vi kunde ha vårt möte. Tråkigt nog var han på strålande humör och vi kunde avlsuta mötet på en kvart efter vi var helt överens. Värdelöst, hade ju sett fram emot en riktig drabbning, men för projektets del så var det ju lämpligt…

Inte blev det någon marknad igår heller, Niklas bangade, och ville gå dit när det var ljust ute istället, så jag gick med på att skjuta upp det till en annan dag.

Idag fortsatte vi med våra acceptanstester, jag sitter mest och tittar på, medan mina tekniker gör testerna med kunden. Jag är uttråkad och sitter och surfar när jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att det brinner ganska kraftigt på terassen utanför. Jaha, tänker jag och surfar vidare, medan det springer araber som yra höns och skriker nåt om utrymning. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att det inte finns en chans att branden kan sprida sig, det är två stora blomlådor som brinner, så istället så går vi ut på terassen och tar lite kort på eländet. Efter 30 sekunder så kommer brandkåren med stegbilar och 10-20 brandmän inleder släckning med vatten, kolsyra och arabiska svordomar.

IMG_1658Jag upptäcker att den enorma rökutvecklingen inte hjälper min förkylning, så vi går in igen och fortsätter. Jag deklarerar för Aziz och Ahmed att vi nu kan kryssa av punkten “Fire” i testerna och kan gå vidare med “Flooding”.

Efter tolv timmar acceptanstester kommer plötsligt Niklas på hur han skall fixa en grej med diskarna som vi inte har kunnat göra tidigare. Han börjar konfigurera systemdiskarna under pågående test och lyckas naturligtvis med konststycket att koppla bort samtliga diskar samtidigt av misstag, med total systemkollaps som följd. Jag kommer nog inte behöva ställa väckarklockan imorgon på morgonen, för jag sitter nog kvar på kontoret då också……

I bästa fall kommer jag hem till nattfilmen: Postmannen ringer aldrig två gånger.

Gängdrabbning i köpcentret

På hotellet byggde man för ett par dagar sedan en ny glasgrind mellan hotellobbyn och köpcentret. Sedan dess har det stått minst 10 killar i klänning och handduk och diskuterat med vakterna. I flera dagar undrade vi varför, men har till slut kommit på att det är lokala ungdomsgäng som inte är välkomna till köpcentret. Svårt att se skillnaden eftersom de också har lokala kläder. Ungefär som om värstingar i Sverige skulle ha kostym….

Idag skall Ahmed komma till kontoret. Aziz skall bli avlöst så han hinner göra tester med oss, och Ahmed ringer in vid 9-tiden och säger att han kommer vid 10. Sedan vid 11, 12, 15. Klockan är 17 och fortfarande ingen Ahmed, så återigen sitter vi som idioter och väntar på ingenting.

Jag frågar Aziz på vilket sätt man värst kan förolämpa en arab för att förbereda mitt möte med Ahmed, och döm om min förvåning när han svaret lyder: Att kasta skor på honom(!).

Vi har precis fått nys om en jättestor lokal marknad dit inga västerlänningar går för att det är för farligt, dit åker vi nog imorgon kväll för att kolla vad det är som kan vara så farligt. Kan bli en riktigt kul blog…..

Top model Saudi

Ja, så har det gått ytterligare ett par dagar, fast det känns som tiden står stilla. Nåt möte med Jafar har det fortfarande inte varit såklart. Han lyckades spela ut mig riktigt bra genom att kalla mig till sitt kontor för det extremt viktiga mötet, och när jag kommer dit så får jag höra att inte kommer in den här veckan…. 2-1. Jag blev så upprörd så jag var tvungen att gå runt på stan i en halvtimme för att lugna ned mig. Spännande i 45 grader och solen i zenith.

Dagen efter började bättre. Allt verkar flyta på bra. Installationerna går som planerat, testerna funkar bra. Just då passar nån på att spränga Riyadh. I alla fall är det så det känns när hela huset skakar efter en kraftig explosion. Eftersom allt är rätt tråkigt här blir alla jätteglada och springer ut på balkongen för att se svampmolnet. Så även vi. Det visar sig att det är nåt som är sprängt nån kilometer bort, men eftersom media väljer att helt mörka vad som hände så vet vi fortfarande inte vad det var. Inget viktigt antagligen, men det är ju skönt att veta att UDs varningar för Saudi inte är helt tagna ur luften.

Senare på kvällen tänker vi att det är dags att gå på nån lite mer lokal marknad, särskilt eftersom läget verkar stabilt; inget har sprängts på över 8 timmar. Vi bestämmer oss för en av de arabiska marknaderna i närheten och åker dit.

Det visar sig att västerlänningar inte är så vanliga där, men vi hittar i alla fall en affär som säljer lokala kläder. Där går vi in och köper snabbt varsin komplett uppsättning thobe (stjärngossedräkt), ghutra (kökshandduk), iqal (den svarta dubbelglorian) samt den fåniga mössan man måste ha och ett radband.

Vi märker att de lokala besökarna böjar se lite irriterade ut, så vi bestämmer oss för att ta en taxi därifrån snarast, innan nån kommer på att det är olämpligt med västerlänningar som köper lokala kläder.

Resten av kvällen går åt till att lära sig vika kökshandduken rätt, vilket visar sig vara betydligt svårare än att knyta en slips. Tills slut har jag i alla fall lärt mig två olika sätt. Imorgon skall vi spionera på urinvånarna för att snappa upp fler sätt.

Vi bestämmer oss dagen efter att inte vara lediga nåt mer medan vi är här för att försöka ta oss hem en vecka före utsatt hemresa. Vi kommer alltså överens om att gå över på 12-timmarspass 7 dagar i veckan, istället för 10-timmarpass 6 dagar i veckan som innan. Så kallad “normal arbetstid” i IT-branschen.

Därmed händer inte så mycket att blogga om heller. Jag hittar ett nytt sätt att känna sig som hemma: Släck ljuset på kontoret, sätt på schlagerlistan i datorn, blunda och beställ 3 skakade shot i baren. Araberna såg lätt förånade ut när jag prövade det första gången…..

Dagarna går, och jag bestämmer att vi skippar lunch också för att vinna ytterligare en timme per dag. Jag har nämligen upptäckt att samtliga snabbmatskedjor i Riyadh kör ut lunch också. Så medan mina tekniker jobbar så leker jag mattant. Kul.

Spa-dag i Riyadh

Så har det gått ett par dagar, och det börjar bli svårt att variera blogen, eftersom det känns ungefär som filmen “Måndag hela veckan” att vara här.

Dessutom bestämde jag att vi skulle vara lediga på fredagen, så vi tänkte fira den heliga dagen pool-side med paraplydrinkar. För säkerhets skull tänkte jag faktiskt också att jag skulle ha nån solskyddsfaktor, solen verkar ju ta rätt bra. Frågar i Health Club-receptionen om de har det, och de pekar på en hylla med något som ser ut som tandkrämstuber. Det visar sig vara solskyddskräm, så jag tar nån med 8 på och säger åt dem att skriva upp den på rummet. När jag skall skriva på konstaterar jag att jag tydligen köpt en tandkrämstub med solkräm för 250:-. Tänker säga nåt dumt om Ali Baba och de fyrtio rövarna, men låter bli och vi lägger oss vid poolen istället.

På lördagen och idag jobbar vi som vanligt, och det går ganska fort framåt, eftersom vi inte är beroende av vad kunden gör. En av mina saudiska kollegor gav mig en arabisk tandborste (eller som vi skulle säga: en rotpinne från ett litet träd) som jag glatt lekte med hela dagen. Kommer ta med en bunt såna hem, Colgate Whitening är värdelöst i jämförelse…..

Imorgon har Jafar krävt ett möte igen. Skall bli kul att se vad han tänkte hota med då, jag har förberett ordentligt så att jag kan läxa upp honom vid behov. Kommer nog bli en spännande dag i alla fall.

Nu är det dags att slå på Discovery, där de antagligen bara kör samma reklamspottar hela tiden, så jag lär somna till en basröst som säger för femtielfte gången: “Everyone is dreaming of a hero”

-r+f

Friskt kopplat hälften brunnet

Idag kommer den stora dagen när vi skall få ström till våran utrustning. Naturligtvis vet jag ju redan att chansen att det skall ske är mindre än en procent, det är ju trots allt i Riyadh vi är, men jag tror ändå nånstans att vi kanske kommer få ström. Särskilt som de har sagt att det är klart sedan två månader tillbaka.

Jag märker efter ett tag att det inte kommer komma nån ström, eftersom alla bara svara “Inshallah” på frågan om den kommer snart. Jag tröttnar och bestämmer med min tekniker att vi löser det här på ett lite annat sätt. Jag beordrar honom att leta reda på alla skarvsladdar som går att hitta, varpå vi kopplar in vårat 4000W serverrack i ett vanligt vägguttag. Jag vet ju att säkringar generellt bara går när man startar saker, så jag startar maskinerna i racket en efter en, tills allt är startat. Vi känner på skarvsladdarna. Det brändes lite, så jag knackar på han som är datacenteransvarig och säger glatt: “Nu har vi kopplat in servrarna själva, men du kanske vill fixa lite bättre ström, för det där brinner nog upp strax”. Han såg lätt chockad ut, och sedan började det faktiskt hända saker.

Kändes extremt hedrande att lyckas göra en så undermålig inkoppling så att en arab blir nervös. 2-0 till oss.

Resten av dagen flyter på ganska bra, och jag bestämmer med Aziz att vi skall till skräddaren i helgen och beställa en thobe (stjärngossedräkt) och en Gutra (handduk) till mig. Lite kul.

På kvällen funderar jag på om jag skall gå till den italienska restauranten och äta parmaskinka och ett glas vin, eller om jag kanske skall äta några kräftor och en snaps…… men jag får nöja mig med den lokala sushin, även om den är tråkigare än min favoritsushi i Bromma.

Värdetransport Saudi style

Så, stunden är kommen för att få våran kära serverutrustning levererad. Jag ringer TNT för att bekräfta att allt är klart, och döm om min förvåning när de säger att de kommer vara på plats om 10 minuter.
Vi sätter oss i en taxi och åker till datacentret. Utanför datacentret ser vi efter en stund en syn för gudarna.
En bärgningsbil från 1800-talet av okänd japansk härkomst kommer skramlande och jag ser att vårt 4-miljoners serverrack står på flaket. Lastsäkrat med sytråd. 700kg serverrack. På högkant.
Eftersom inget förvånar mig längre tar jag på mig solglasögon och bestämmer mig för att sätta mig ned och beskåda spektaklet. Min tekniker Niklas ser lätt oroad ut, men har i alla fall sinnesnärvaro nog att börja ta kort på allt.
Ut ur bilen hoppar 4-5 araber i brun pyjamas och sandaler och börjar baxa loss paketet med hjälp av brädor och pallyft. Niklas tar kort för glatta livet. 2 av araberna håller på att stryka med när racket nästan välter, men på något mirakulöst sätt lyckas en liten indier hålla emot hela vikten och rädda upp det hela.
IMG_1614Till slut är det avlastat bara för att konstatera att vi inte får in det med emballage i hissarna. Vi ger upp och packar upp racket utanför ingången istället. Snacka om att SUN-servrarna gjorde skäl för namnet….
Fler bilder finns i galleriet i menyn till vänster. Efter diverse dödsföraktande förflyttningar av eländet till 8:e våningen står allt på plats vid lunchtid, och vi kan börja jobba. Enda haken är att kunden bara ljög när han sa att han hade dragit fram ström till platsen, så vi kan mest konstatera att vi nog inte behöver jobba mer förrän det är fixat.
En av araberna på kontoret är så glad så att han vill att vi skall vara kompisar så han vill att vi skall gå och hålla handen vilket tydligen är normalt i Saudi. Jag går motvilligt med på det medan jag mumlar nåt om “gay parade”.
Abdulrahman förslår att vi skall ta ett lunchbreak, och tar oss till en Saudisk restaurant som heter nåt i stil med “Kräks” fast med konstigt uttal.
Där sitter vi på golvet och äter olikfärgat ris med kyckling ur ett mindre badkar som står på golvet. Jag kan säga att det inte är så lätt att äta ris med en hand utan bestick som det låter.
Tillbaka på kontoret väntar vi ett par timmar på ström, men ger upp och går tillbaka till hotellet för ännu en trevlig innekväll i Riyadh som vi i ren tristess tänker använda för att hacka hotellets nätverk i brist på annat.
På väg upp till rummet pratar Niklas ganska högt i korridoren, och eftersom jag är trött och har ont i huvudet får jag tyst på honom genom den något ologiska kommentaren: Ssccchhh… han sover….

Indiana Johan and the raiders of the lost rack

Idag skall vi alltså åka till datahallen för att beskåda vår utrustning som skall stå där.
Jag ringer TNT Riyadh för att kolla att allt är klart och på plats och får beskedet att godset står nånstans i Riyadh. Efter ett djupt andetag skickar jag tillbaka mitt projektteam till hotellet och sätter mig i en taxi till TNT.
Väl där tar jag tag i den ansvariga indiern och det är nu vi börjar nåt som liknar den klassiska scenen när Indiana jones jagar skurkar i Kairo.
Vi går och åker kors och tvärs genom hela Riyadh och jagar dokument, tullpapper, personer som skall skriva på saker, bilar, personal osv, osv. Efter fem timmar och en rejäl solbränna senare verkar det som om jag i alla fall fått allt klart för att de skall kunna skeppa vidare till våran kund imorgon.
När vi nu vet att vårt serverrack kommer komma fram, så gör vi misstaget att gå till Jaffars kontor där vi blir inlåsta med fransmännen som är där på bestraffning. Jaffar säger bestämt att han inte tänker släppa ut oss förrän vi löst ett problem som inte har med vare sig oss eller fransmännen att göra (ett fel i Nokias telefoner).
Jag börjar kunna honom nu, så jag skrattar bara och säger: Dear Mr Jaffar, eftersom vi skall vara här en månad så lämnar jag beslutet till dig om du vill att vi skall sitta här och titta på när fransmännen löser ditt problem, eller om du vill att vi skall leverera din beställning. Your call. Han blir mycket upprörd eftersom han inser att han inte kan svara något annat på detta än att låta oss gå. Han blir så upprörd så att han ställer in fransmännens flight och tvingar kvar dem hela veckan. 1-0 till oss.
Det känns skönt att det inte bara är Jaffar som kan vara lite EXTrEM (117).

Back to the scene of the crime

Vår ankomst till Riyadh bjöd inte på några större överraskningar. Samma flyg som vanligt, men den här gången med 39 graders feber (ungeär samma som lokal nattemperatur alltså) och förkyld. Kunde börjat bättre.
På flygplatsen skall vi hämta ut min kollega Niklas bagage, och vi ställer oss vid ett av bagagebanden. Naturligtvis är inte banden uppmärkta, utan man skall leka leken “gissa var mitt bagage kommer”. När vi gjort det en timme, och det fortfarande inte har kommit någon väska, tröttnar vi och går till bagageservicen. Efter ytterligare en halvtimme där vi beskrivit väskan i minsta detalj, får vi beskedet att de kommer höra av sig imorgon. Vi vänder oss om för att gå, och 1 meter bakom oss står väskan. Det var ju lite tur för den innehöll all systemkritisk dokumentation i original.
Väl ute så kom det fram någon i lakan och frågade “Taxi?”. Jag frågade efter priset till stan. “100$” blev svaret. Jag skrattade så jag nästan kiknade och vi gick till en riktig taxi istället. Väl framme på hotellet var jag så trött så jag nästan såg blåa kaniner, så jag kopplade bara upp datorn och gick och lade mig efter att ha kollat mailen.

Förhandlingen kollapsar

För er som är uppmärksamma saknas gårdagen i bloggen. Det beror på mycket märkliga omständigheter. Vi kom till kontoret, där alla satt ned i tid och vi ägnade hela dagen åt att ha olika möten med rätt personer i rätt tid, för att mot slutet mot dagen ha klarat av dagens agenda utan incidenter. Inget att skriva en blogg om med andra ord.
Idag vaknade jag därför med en märklig känsla av att allt kommer att bli bra. Visserligen hade jag bara sovit tre timmar, men med tanke på hur smidigt det gick igår, tyckte jag att det också var lugnt.
Framme på kontoret blir vi direkt indragna i ett möte med Jafar, som sitter och ler i ett konferensrum. Oroväckande, tänker jag, eftersom han brukar le så där strax innan han tar livet av någon stackars konsult.
Det visar sig dock snabbt att han är på sitt lekfulla humör. Han tänkte att vi skulle sitta hela förmiddagen och prata om små skojiga finesser man kan ha i GSM-nät. Inget som hade med vårat projekt att göra, men ändå.
Det blir mer och mer stressigt, och det blir inte lugnare av att han emellanåt tar telefonsamtal där han yttrar saker som “I’ll cut your throat” och “I will penalise you personally”, varpå han lägger på och ler så där igen.
Min Key Account Manager är med och ser mycket plågad ut när det närmar sig lunch, eftersom han skulle ha ägnat dagen åt kommersiella diskussioner med projektgruppen i Saudi.
Vi blir lovade att vi kan köra direkt efter lunch.
Längtar efter hemresa vid det här laget, så jag tröstar mig med en gigantisk sushi till lunch. Mmmmm. Sushi.
Efter lunch känns allting bekant igen. Alla springer som yra höns, och efter ett par timmar tröttnar jag och ringer upp VDn i Saudi och säger åt honom att han måste få sitt folk att sitta ned. Klockan 16 kan vi slutligen börja vår arbetsdag.
I tron att vi snabb skall komma överens sätter vi igång och går igenom gårdagens krav som vi kommit överens om. Det visar sig snabbt att det ju var IGÅR vi kom överens om det och det gäller ju inte IDAG så klart. En hel lista med nya krav, och vi får börja om från början. Mycket senare konstaterar vi att det enda vi är överens om är att vi inte är överens, och vi är tillbaka på ruta ett.
Jag uppbringar mina sista krafter till att förklara att vi åker nu, inte kommer tillbaka för att fixa det här, och att de får skylla sig själva nu. Vi går från kontoret, och känner oss väldigt nöjda med att vi skall hem till Sverige igen.
Avslutningsvis på hotellet äter vi en kanonbuffe (mestadels sushi, IGEN) och ger oss iväg mot King Khaled Airport för en härlig 12-timmars resa hem.
Fortsättning följer…..