Category: Tales of the arabian nights

Idag hade vi blivit instruerade av Ahmed att infinna oss på kontoret 09:00 prick. Han var mycket noga med att påpeka att han inte menade arabisk tid nu, utan verkligen 09:00. Vi blev lite stressade eftersom vår taxi kom en kvart försent, och sedan höll på att köra ut oss till flygplatsen på grund av språkförbistring.

Vi kastade oss in på kontoret 09:05. Ingen Ahmed. 09:30. Ingen Ahmed. 09:45. Ahmed kommer galopperande och ber om ursäkt för att han var sen, med motiveringen att han har varit på kontoret sedan 08:00, men hållit på med andra saker. Vi ägnar sedan 45 minuter till att ta en diskussion med de som ockuperat vårat heldagsbokade konferensrum. 10:30 startar vi mötet på nytt förseningsrekord.

Jag hinner precis hålla halva min dragning innan Ahmed kastar sig upp och säger att vi måste träffa Jafar nu. Jag avbryter min presentation, och vi tar en taxi till Kingdom Tower. Armand är redan där, och har ägnat hela förmiddagen åt att övertyga Jafar om förträffligheten i vår leverans till dem, och mot alla odds har han lyckats. Allt är kanon och vi går på lunch.

Vi är stressade så vi tar en McDonalds. Jag tar en McArabia, och precis när jag beställt den och skall betala så ringer kommer böneutropet så de släcker blixtsnabbt och börjar stänga ned. Jag ber snällt om att få betala och få min mat INNAN, och funderar på att hota dem med en flaska sprit och en julskinka, men mot förmodan så får jag min mat innan de kastar ut mig.

Vi blir därefter beordrade att infinna oss på kontoret igen, där vi har ett möte för att komma överens om de sista detaljerna. På väg dit konstaterade jag att det faktiskt stämmer att Saudierna sätter ut extra polisbevakning av presentbutikerna just idag. Varför? Eftersom Alla hjärtans dag är förbjudet i Saudi blir alla som försöker sälja blommor eller liknande av den anledningen arresterade.

När vi var klara med vårt sista möte skiljde det endast 40.000 dollar mellan våra uppfattningar, så vi bedömde att vi kan ta resten från Sverige.

Tillbaka till hotellet för att äta vår sista måltid här. Vi tar den indiska buffén och firar med paraplydrinkar (ja, alltså utan sprit, sk mocktails) och går sedan upp för att vila. Planet till Sverige går 02:30 från flygplatsen, och jag konstaterar att jag faktiskt lever fortfarande.

Så kliver man upp till ännu en dag i Riyadh. Vi har fått respit till klockan 10 då mötet skall börja, men eftersom vi ändå lärt oss att tidsskillnaden här faktiskt inte är GMT+3 utan GMT+3+godtyckligtidsommanskallgöraandrasaker så beställer vi taxin till klockan 10, för att komma fram en halvtimme försent till kontoret.

Mycket riktigt timar vi in mötet perfekt, så vi kliver in samtidigt som övriga deltagare. Dagen börjar bra enligt agendan och vi går vidare med att förklara tekniken för den Saudiska kunden. Allt går åt rätt håll, och de små oklarheter som uppstår löser vi utan problem. Märkligt att folk tycker det är så svårt att göra affärer i Saudi minns jag att jag tänkte just då.

Jag skall hålla min dragning klockan 13, så vi bryter för lunch klockan 12. Idag bestämmer vi oss för att gå runt på stan och kolla om vi kan hitta något matställe, Efter att ha korsat en vältrafikerad motorväg och konstaterat att det inte fanns någon trottoar på andra sidan heller går vi mot Faisalaea Tower där det skall finnas ett köpcenter med food court. På väg dit hittar vi en Pizza Hut, så vi tar den istället. Klockan 13:15 hamnar vi på ett café där vi bestämmer oss för att ta en snabb kaffe så att vi hinner tillbaka i tid till mötet.

Här kan ni som vill ha en positiv känsla för Saudi sluta läsa så kan vi säga att alla levde lyckliga i resten av sina dagar.

Tillbaka på kontoret kommer Ahmed, kundens projektledare, springande. Han meddelar att mötet är inställt för Mr. Jafar har begärt att vi skall ha möte med honom på huvudkontoret i Kingdom tower. Vi påpekar vänligt att vi måste köra projektpresentationen idag, eftersom vi åker hem imorgon, men han bryr sig inte mycket om detta.

Efter en halvtimmes resa till tornet blir vi inledda i ett konferensrum där en engelsk konsult står och tittar. Han verkar beklämd, men skiner upp när han förklarar att han igår lyckades få tag på en öl för första gången på tre månader. Hans humör går ned igen när ett antal Saudiska och tyska kollegor kommer in i rummet. Mötet tar sin början, och vi frågar lite försiktigt vad det skall handla om. Mr Jafar förklarar att han vill veta mer om vad man kan göra med vår produkt. Vi låter Armand, vår franska pre-salestekniker ta hand om en improviserad presentation.

Alla sitter tysta och lyssnar, i ungefär 3 minuter. Sedan börjar det hagla ett antal frågor, varav inga har något med vår produkt att göra överhuvudtaget. Jag ser hur Armand börjar svettas, medan han hela tiden försöker svara på omöjliga frågor. Denna övning pågår i c:a en timme. För er som inte är så insatta i GSM-teknologi har jag här “översatt” ett par frågor till liknande scenarion i den mer begripliga världen:

Armand: Vi skall leverera den lilla delen i en TV som gör att man kan se på text-TV

Jafar: Vilka TV-program kommer Saudierna att titta mest på?

Armand: Ehhhhh…..

Armand: Vi skall leverera detta kylskåp till er

Jafar: Kan man ha mjölk i det.

Armand: Ja

Jafar: Går det på bensin eller diesel?

Armand: Ehhhhh…..

Ja, ni förstår säkert principen. Efter denna mangling drar Mr Jafar iväg med Armand och säger åt oss att vänta i kafeterian i en timme. Jag tänker att det nog var det sista vi fick se av Armand, eftersom han antagligen skall ställas till svars för sina handlingar och blivit bortförd till “chop-cop-square”, men efter en timme kommer han faktiskt tillbaka, även om han ser lite torterad ut. Vi åker därifrån, och han förklarar att Jafar hade haft en kontraktsdiskussion med honom (ja, med Armand, TEKNIKERN). Armand hade försökt påpeka att säljarna satt i kafeterian och gärna diskuterade det med honom, men han hade bara sagt: “No, I don’t want to talk with them, I want to talk with you”.

Det hela hade slutat med att han kommit med en lista med ultimatum och krävt att den skall vara löst imorgon annars kommer det bli otrevligt för att vi har minsann lurat på dem den här produkten. Listan såg ut ungefär såhär (återigen översatt till begripliga termer):

1. Berätta vilka TV-program Saudierna kommer titta mest på.

2. Kylskåpet skall gå på diesel.

.

.

.

.

189. Bananerna skall vara blå

Vi satte upp ett litet internt krismöte och började ta fram svar till morgondagen. Eftersom denna lista med ultimatum till största delen inte hade något med vår produkt att göra överhuvudtaget var det knepigt, men svaren blev ungefär så här:

1. Generellt sett har vi sett hos våra andra kunder att deras tittare tittar på bra TV-program.

2. Ställ en kanna diesel i kylskåpet och plugga in kontakten i eluttaget så går det.

.

.

189. Vi kan sätta er i kontakt med en designfirma som målar bananerna blåa.

Vi gjorde klart listan till midnatt, och gav Armand i uppgift att presentera den för Jafar imorgon, samtidigt som vi förklarade att vi tyvääääääärr inte kan vara med, eftersom vi har ett annat möte. Vi får väl se om vi får se honom igen.

När vi lämnade Kingdom Tower kom jag på var jag har sett det där tornet förut. Det står i Mordor i vanliga fall, men troligen köpte Saudierna det av Sauron för att han var för mjäkig.

Nu börjar det arta sig! Väl nere vid frukosten konstaterade jag att de hade både bacon och korv! Trevligt tänkte jag, men hann precis komma på att fläsk är förbjudet i Saudi, och mycket riktigt, det var baconsurrogat gjort av biff, och kycklingkorv. Bra försök!

Efter detta satte vi oss i bilen, och nu har de minsann lärt sig köra bil också! Det gick i 100 knyck genom city i tät trafik, medan bilar väjde till höger och vänster. De har en mycket speciell teknik i korsningar också: precis innan man kommer ut i korsningen helljusblinkar man, sedan kör man. Verkar ganska smart, eftersom de inte bryr sig om detaljer som rödljus och andra trafikregler.

Efter denna dödsfärd kom vi fram till Kingdom Tower. Det är den enda skyskrapan i Riyadh, och den har en mycket speciell design. Aha, tänkte jag, det är här de övar flygattacker mot hus, men när jag frågade projektledaren från Dubai sade han att den byggdes efter 2001.

Efter ankomst på 28:e våningen satte vi oss i ett konferensrum tillsammans med stora delar av den (in)hemska personalen. De flesta hade stjärngosseklädsel och en röd kökshandduk på huvet. Det kändes inte ett dugg som Lucia i alla fall.

Efter en del kaosartade förklaringar visade det sig att kunden inte visste vad de hade köpt. Vi löste det genom att börja om från början och istället förklara vad vi hade sålt.

Efter ett antal timmar, tre bönestunder och diverse förvecklingar senare (som min franska kollega som refererade till en del av systemet som “sexy”) lämnade vi för att åka till hotellet och där äta lite buffet med norsk fjordlax och lustigar bollar med okänt innehåll.

Tidig kväll hemma på hotellet, verkligen spännande nattliv här i Saudi.

Det börjar ju bra redan vid incheckningen på Arlanda, där incheckningspersonalen VÄGRAR prata svenska med mig. Hej säger jag och hon svarar glatt hello sir, are you going to Riyadh? Jag säger ja, det är ju trevligt så här års har jag hört och hon säger thank you sir, that will be gate sixtyfour . Jag ger upp och säger thanks, bye . Vad stod det på hennes namnskylt? Anna Karlsson……. Visserligen har jag bara sovit tre timmar, men så otydligt pratar jag inte.

Flyget till Frankfurt går som en dans, och jag vaknar av dunset mot landningsbanan. Väl inne på flygplatsen möts jag av en säkerhetskontroll. Jaha, tänker jag, de gillar väl inte svenska turister, men döm om min förvåning när jag efter c:a 200 meter möts av en till! Efter en stund inser jag hur jobbigt det kommer bli att ta sig runt på flygplatsen. 3-4 säkerhetskontroller senare hittar jag informationen för att få reda på var VIP-loungen ligger. De pekar på kartan. Efter att ha baxat mig igenom en handfull säkerhetskontroller till inser jag att jag kommit till fel lounge. På detta sätt utprovar jag samtliga Frankfurts säkerhetskontroller och hamnar i rätt lounge till slut. Min väska kommer vara självlysande av röntgenstrålning när jag kommer fram……

På flyget från Frankfurt möts jag av den trevliga synen av en förstaklassfåtölj med tv och allt, där jag utan problem kan sova hela vägen till Riyadh.

Jag är lite orolig inför den Saudiska tullen, eftersom jag läst om hur det brukar gå till, men till min stora förvåning är allt som i Sverige. Ingen skriker och viftar med armarna, alla står i ordnade köer, det mesta ser ut som hemma. Inte ens i tullkontrollen är det några problem, det är bara Welcome sir och så är man framme i ankomsthallen. Väl där står en kille klädd i västerländska kläder med en namnskylt, vi åker iväg mot Riyadh i en Buick-limousin.

Min största oro nu är för min resedagbok som ju inte blir särskilt rolig om allt är som hemma. Vi åker vidare in mot Riyadh, och till min stora bedrövelse kör alla lugnt och blinkar när de svänger, ingen tutar och skriker. På hotellet möter jag de andra kollegorna som anlänt från Kuwait. Vi bestämmer middag klockan nio på den italienska restaurangen.

Uppe på min svit inser jag att jag har CNN och SkyNews på TVn. Märkligt i ett land som beskylls för att inte ha fria media. Middagen börjar bra, och det är typisk italiensk mat (minus rödvin och skinka). Jag beställer en carpaccio och en svärdfisk. En av mina kollegor beställer lite dricka till oss, kyparen kommer efter några minuter och tömmer hela brickan ÖVER min kollega. Han blev måttligt road, och den indiska kyparen skickade snabbt hans kavaj på kemtvätt. Maten dröjde tills jag började undra om det skulle komma något överhuvudtaget, efter en timme kommer kyparen i alla fall ut med något. Det visar sig tyvärr vara min kollegas kavaj som är klar på kemtvätten, men efter en stund till kommer maten som är riktigt bra. Jag festar till det ordentligt och beställer en öl (läs: en alkoholfri San Miguel från Hong Kong).

Lite senare i hotellobbyn lyckas jag förhindra lite diplomatiska förvecklingar eftersom två av mina kollegor sitter och visar fotsulorna för två Saudier som sitter mittemot. Jag tipsar om att låta bli det (det är en stor förolämpning) innan vi blir utvisade.

Vi får verkligen hoppas att förvecklingarna börjar imorgon, annars kan jag ju nästan lägga ned den här dagboken.