Jag minns fortfarande hur jag tittade med tvivel i blicken på den knäckta kölen när vi lyfte båten första gången. Jag tänkte att det här blir nog inte så bra, men skrattade bara lite nervöst och sa till mig självt att det löser sig nog på något sätt.
I helgen blev då slutligen den nya kölen helt klar och är klar för plastning. En mycket märklig känsla faktiskt, och jag har flera gånger varit tvungen att gå och titta på den för att inse att det faktiskt är på riktigt. De svåraste tre metrarna av båten är fixade. Klara. Mycket märkligt.
Jag tänkte ju egentligen gå vidare med nästa större skada som är det stora hålet jag tagit upp på ena sidan av båten, men jag har bestämt mig för att det är mycket häftigare att plasta klart de första tre metrarna av botten så att de är helt klara. På det sättet känns det ju som att man kan säga att en tolftedel av båten är färdig.
Men hur gick det då med transporten av epoxin från Finland? Jo, jag Emil och Dan mönstrade på en mulen eftermiddag för att åka till lejonets land. Nu var det ju inte fullt så enkelt, för båda herrarna hade tydligen festat dagen innan och när Emil inte svarade i telefon en timme innan avgång var det dags att bli lite orolig. Jag dirigerade dit Dan i taxi för handgriplig hämtning medan jag själv stod på från landet för att hinna in i tid.
Jag möter en nyvaken Emil och Dan på terminalen, och just när vi ska hämta ut biljetterna upptäcker Emil att han i brådskan inte fått med sig någon legitimation. Damen i kassan intygade dock att hon “inte hörde” det och gav oss biljetterna. Jag frågade lite oroligt om det inte kunde bli problem att kliva på båten i Finland utan leg, men hon sa att det nog är lungt.
Vad som utspelade sig efter ombordstigning fram tills väckning dagen efter är lite dunkelt, men av båten kom vi i alla fall och gick till kontoret via McDonalds. Jani var bussig och serverade stora koppar kaffe medan vi planerade lastningen. Vi beställde till slut en taxi och hivade in allt för återfärd till båten.
Väl framme på terminalen skulle vi lasta ombord allt. Härdaren är ju frätande så den gömde vi i en gigantisk hockeybag som Dan skulle ta ombord. Den ena 35kg-dunken med epoxi tog vi på en ölpirra, men eftersom vi bara hade en så fick Emil stå kvar och vänta medan vi gick ombord.
Jag gick sedan tillbaka för att hämta Emil och den sista dunken, lastar den på pirran och går med Emil mot biljettkontrollen. Tyvärr så blev det ju så att eftersom jag nyss hade gått på och sedan gått av igen så triggade ju varningsklockorna hos Viking-personalen. De trodde antagligen att jag smugglade ombord flera personer på samma biljett eller något liknande, så de stoppade oss såklart och frågade efter… gissa vad… legitimation! Jag visade snabbt min, men Emil hade ju ingen och fick det muntra beskedet att man inte får åka båt då. Han hotade även med att ringa hamnkaptenen om det var några frågor kring det.
Jag ville absolut inte träffa hamnkaptenen och förklara varför jag drar ombord 30 liter giftig plast, så jag smet ifrån och skulle lasta av i hytten för att återkomma och hjälpa Emil med situationen. Döm om min förvåning när han kliver in i hytten någon minut efter jag kommit dit, förklaringen är dock mycket enkel, han lyckade övertyga vakten att ett konsumkort minsann är lika bra som leg.
Slutligen har alltså epoxin hittat hem till båten, bildbevis nedan!
