Eftersom båthuset faktiskt har stått upp sedan det byggdes (med undantag för en mindre kollaps som min bror rättade till) så var jag ganska säker på att det nu var stabilt nog för att klara hösten. Dessutom är ju el dragen nu så att det faktiskt finns både ljus och arbetsel.
Det visar sig som alla vet att så fort man får för sig något sådant så kommer man inom kort bli brutalt motbevisad. Jag hade ju förberett mig väl genom att förankra båthuset i lättklinkerblock (totalvikt 250kg). Det visade sig ju inte vara någon större match när det idag plötsligt började blåsa på ordentligt.
Jag är helt säker på att víndguden helt avsiktligt väntade med stormen tills jag var på plats och blev tvungen att se på och desperat försöka åtgärda problemet. Hade jag INTE varit på landet så hade jag ju bara behövt laga skadorna, men nej, i detta läge utspelar sig istället följande intressanta scen (sammandrag):
Vind blåser på hus. Grundsten börjar glida. Jag springer och håller fast den. En annan grundsten börjar glida. Jag springer till den. Båda grundstenar börjar glida iväg. Bror blir tillkallad. Massor med stöttor byggs i ilfart för att säkra huset. Reglar går av pga för högt tryck. Nya reglar skruvas upp. Tågvirke binds. Kilar slås i marken. Jag är helt övertygad om att det här skulle bli en utmärkt segelbåt. Huset alltså.
Som tur är hade jag faktiskt börjat med att slipa en del på förmiddagen så nu är faktiskt flera kvadrat trärena. Mycket bra. Förbrukarbatterierna är uttagna ur båten och renoverade + satta på laddning nu också. Med lite tur så är de inte helt slut. Imorgon blir det mer slipande om det finns något hus kvar.