Den tysta säsongen

Som ni märkt så har det inte bloggats något om framstegen med båten förra säsongen. Som en cliffhanger lämnades ni utan vetskap om båthuset stod kvar eller inte eller om Annie blivit dömd för mordbrand efter att ha försökt “slutföra renoveringen” med hjälp av molotovcocktails.

Det stod kvar. Äntligen. En säsong som man kan spankulera runt och fundera på i vilken ände man ska fortsätta med båten istället för att förfina till perfektion sina kunskaper inom den uråldriga japanska konsten att bygga båthus som inte klarar vinter.

Som ni kanske minns köpte ju min bror en båt säsongen innan för att “haha, titta man kan köpa en båt för inga pengar som FLYTER om man inte är dum i hela huvet”. Nu tror han ju att han så att säga har gjort en bättre deal än jag. Jag ska ha det i åtanke när jag har hans 7-meters kabinbåt som livflotte på min. Bilden nedan illustrerar lite bättre vad jag menar.

2013-07-29 Min bat ar storre an din bat 002

Nåväl, han har ju rätt i att den flyter, och därför var det dags att ägna sig åt båten. Inte bloggen. Inte ölpaus. Jo, lite ölpaus.

Vis av tidigare säsonger insåg jag att om jag inte ska sluta som ett värre psykfall än nödvändigt är det dags att sluta bygga båten nedifrån och upp och istället göra den framifrån och bakåt. Dels för att det är det tråkigaste någonsin att göra samma moment i elva meter i sträck, men också för att man ju om man tröttnar projektet bara kan kapa båten dit man är klar och spika upp en plywoodskiva så har man en något kortare båt än man tänkt sig.

Ett litet avbräck blev det ju såklart när det visade sig att en blåmesfamilj hade byggt bo i båten. De var lite upprörda när jag kom och störde. Ungen var ganska orädd och visade sig gärna, se bild. Vi kom så småningom överens om att vi inte var överens om syftet med båten och så lämnade vi det så.

IMG_0014

Sagt och gjort, målet blev att göra klart tre meter av båten uppifrån och ned. Jag besparar er detaljerna (de oändliga timmarna slipande, sågande, inpassning, felpassning, laminering, fellaminering, nu-jävlar-ska-det-bli-rätt-om-det-så-är-det-sista-jag-gör-i-livet-laminering, osv),

Det som slutade förra säsongen som ett stort hål istället för fördäck blev sakta men säkert ett nytt. Till slut hade det gått så långt att det till och med var färdigt för slutplastning. Som vanligt är ju säsongen felplanerad så jag bygger när det är varmt (bra temperatur för att härda epoxy), och laminerar och målar när det är kallt (på hösten när allt bara är dagg, kyla, drivis och elände), vilket gör att det blir en kamp mot tiden att hinna klart innan frosten kommer. Men det gick med minsta möjliga marginal och här är resultatet innan slutgrundning:

20140831_171246
20140831_171309

 

2014-09-26 Dacket efter sista plastning 001
2014-09-26 Dacket efter sista plastning 002

Av någon anledning glömde jag fotografera resultatet efter allt grundades vitt, men jag kan säga att det ser chockerande ut. Det ser nämligen ut som om det vore en riktig båt. I tre meter i alla fall.

Slutligen gjordes de sista säkringsåtgärderna av båthuset inför vintern, bara för att det stod förra vintern lämnar det inga garantier för nästa. Nu är det lagt riktigt korrugerat plasttak på hela huset, grunden är uppstagad med armeringsjärn 1,5 meter ner i marken och båten är inlindad i presenningar ifall båthuset ändå skulle försvinna på något sätt.

Nästa säsong kanske jag bloggar lite under resans gång, men nu är i alla fall 2014 avrapporterat.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.